Regeringen Löfven föll förra veckan. Efter att Vänsterpartiets misstroendeförklaring mot Stefan Löfven fick 181 ja-röster, står vi nu antingen inför ett nyval eller talmansrundor. Grunden till det hela var det ultimatum som Vänsterpartiet ställde på statsminister förra veckan: dra tillbaka förslaget om marknadshyror, annars fäller vi regeringen.
Här fanns också ett andra alternativ, d.v.s. att regeringen skulle förhandla med Hyresgästföreningen – vilket skulle innebära att Socialdemokraterna bad sig själva om lov, då föreningens toppskikt är sossebyråkrater som följer partipiskans vinande. Lyckligtvis blev det inte så. Vänsterpartiet höll för en gång skull vad de lovat och regeringskrisen var ett faktum.
Löfven hävdade snabbt efter hans fall att det var oansvarigt av Vänsterpartiet att skapa en regeringskris under en pandemi. Förutom att det är ett svepskäl, så är det är en liberal förståelse av politik där man i demokratins namn vill ha skilda idéer; men inga motsättningar mellan dessa. Om politik reduceras till kompromisser och samförstånd dör kampen bort och alla ideologiska läger suddas ut till förmån för en överideologi: marknaden. På så sätt kan vad som helst som skapar mer vinst hos kapitalisterna drivas igenom i riksdagen, i detta fall den fria hyressättningen. Men det är uppenbart att ett införande av detta snarare vore det oansvariga, istället för att bromsa in det – särskilt under en pandemi. Att regeringen fälldes var därför inte bara en viktig markering i sakfrågan: den ledde i slutändan till att Centerpartiet drog tillbaka kravet.
Att detta nu inte blev verklighet har vi det stora utomparlamentariska motståndet mot marknadshyror att tacka. Även om Vänsterpartiet denna gång gick från tal till handling, så lär det dessvärre enbart vara ett tillfälligt avbrott från deras annars kompromissvänliga politik. De tidigare hoten om att fälla regeringen kring LAS och strejkrätten införlivades exempelvis inte. Dessutom bad Nooshi Dadgostar nyligen den nu avsatte statsministern om att förhandla med Vänsterpartiet och ge dem deras, vad de anser, rättmätiga plats i regeringen. Så blir det när det jakten på det parlamentariska inflytandet tar över. Ena dagen fälls statsministern och andra dagen ber man om smulor från densammas bord — principer kan alltid ruckas på om det motiveras med att "ta plats" för att “förändra inifrån” eller andra floskler. Det finns alltså en risk att Vänsterpartiet kommer trycka på den gula knappen i en kommande omröstning som återigen ska avgöra marknadshyrornas vara eller icke vara, i synnerhet om det hypotetiskt sett skulle ge dem regeringsmakt.
Men detta återstår att se. Vad som räknas just nu är att det hela är en kolossal seger i kampen mot marknadshyror. För en gång skull sker något som bryter med den långsamma byråkratiska takten, där inskränkningar av våra rättigheter och katastrofala försämringar klubbas igenom utan något motstånd. Gräsrötterna markerade att de inte tolererar fri hyressättning och vann striden: frågan är nu vad Vänsterpartiet kommer göra.
Centralstyrelsen
