Den 19 september går svenska folket till val. Antalet förstagångsväljare är rekordstort, nästan 500 000. Bland dessa är också arbetslösheten rekordstor. Det är därför inte så konstigt att frågan om ungdomsarbetslösheten lyfts fram över hela det politiska spektrat som den viktigaste frågan.
Både ungsossarna i SSU (Socialdemokraternas ungdomsförbund) och ungbönderna i CUF (Centerns ungdomsförbund) har den senaste tiden drivit kampanjer mot arbetslösheten. Kampanjerna som är glatta och lätt svalda, innehåller slogans som, »gör Reinfeldt arbetslös innan du själv blir det» och »Arbetsmarknaden är ett jävla skämt».
Men budskapet är individualistiskt och kommer snabbt upp igen. Visst är arbetslösheten i många fall ett personligt helvete med bidragsnivåer på svältgränsen och en samhällshets mot sig som vi inte sett i detta landet på över hundra år.
Ungsossarna kommer visserligen något steg närmre än CUF och hävdar att arbetslösheten är ett samhällsproblem, men längre än så kommer de inte. Var är klassanalysen? Var är samhällslösningarna?
Arbete är en mänsklig rättighet och det är ett enormt ekonomiskt slöseri att låta människor gå arbetslösa. Samtidigt vet vi kommunister att arbetslösheten är politiskt skapad. Genom att ha en hög arbetslöshet så kan kapitalisterna trycka tillbaka oss arbetare. Det är inte svårt att föreställa sig de ekonomiska motiven. Om varan »tillgänglig arbetskraft» ökar på marknaden så minskar priset på den, allt enligt klassiska liberala teorier.
Den som är rädd att förlora jobbet och vet att möjligheten att få ett nytt är liten, vågar heller inte protestera mot missförhållanden eller försämringar på arbetsplatsen. Otrygga anställningsformer som vikariat och försämringar för arbetslösa och urholkad arbetsrätt tjänar bara kapitalisterna på.
Eftersom vi kommunister ser samhällsproblemen och klassmotsättningarna som massarbetslösheten utgör, kan vi också komma med lösningar som de etablerade ungdomsförbunden saknar. En revolutionär socialistisk politik för att eliminera arbetslösheten kan inte sluta med att folk lägger upp sina CV:n som videobloggar (CUF) eller ta bort arbetsgivaravgiften för arbetsgivare som anställer en arbetslös ungdom (SSU).
Vi kräver istället samhällsförändringar som gynnar oss vanligt folk. Exempelvis sänkt pensionsålder. Gamla och trötta människor ska inte tvingas arbeta längre än vad de orkar när var fjärde ungdom är arbetslös. Vi kräver också sex timmars arbetsdag, med bibehållen lön och nyanställningar i offentlig sektor. På så vis kan vi tillfredsställa både behovet av jobb till arbetslösa som mer personal i sektorer där vi alla vet att personalbristen i många fall är akut. Självklart måste staten också kunna gå in och överta produktionen och ägande i de lönsamma företag och fabriker som hotar med att flytta utomlands, för att på så sätt rädda jobb i landet.
Våra krav kanske sticker ut, men det vi kräver är inget extraordinärt. Arbete är en mänsklig rättighet och för ett rikt land som Sverige är inte pengarna att genomföra dessa reformer ett ekonomiskt problem utan ett politiskt. Våra krav återspeglar nämligen den konflikt som finns i hela det svenska samhället, kapitalismen och dess krav på profit står alltid mot folkmajoritetens bästa. För kampen om arbetet är kampen om ägandet, och i kampen om ägandet tar vi kampen för socialism.
Povel Johansson
