Vi lär oss tidigt i skolan att principen en människa en röst är det som gäller i vårt demokratiska system. Men denna princip gäller inte i produktionen under det kapitalistiska systemet.
Hur ser det ut på din arbetsplats eller i din skola, är din chef eller rektor någon som ni arbetare och elever gemensamt röstat fram? Vi får ständigt höra att vi lever i ett demokratiskt samhälle, i den bästa av världar, men större delen av vår vakna tid befinner vi oss på platser där vi knappt har någon möjlighet att påverka de beslut som fattas. Vårt inflytande över samhällets produktion och vårt gemensamma arbete är närmast obefintligt. Syftet med produktionen under det kapitalistiska systemet är redan förutbestämt. Det är att skapa en ständigt ökande vinst för de privata företagen. En vinst som sedan inte tillfaller de som arbetat fram den utan som går direkt ner i fickorna på de som äger företagen och produktionen.
Vad som skall produceras är inget som vi gemensamt beslutar om, det avgörs av var det finns pengar att tjäna. Exempelvis tjänar ett bygg- eller fastighetsbolag mer pengar på att bygga dyra bostadsrätter till samhällets rikaste än på att bygga billiga bostäder till studenter och arbetare, trots att det är bland dem behovet finns.
År 2012 avslöjades den så kallade Saudiaffären av reportrarna Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman på Ekot i Sveriges Radio. Avslöjandet gällde att Totalförsvarets forskningsinstitut samarbetat med Saudiarabien för att bygga en vapenfabrik i landet, ett samarbete som inleddes redan 2004. Då vi 2006 fick en ny borgerlig regering skulle man avbryta samarbetet efter att tjänstemän på Exportkontrollmyndigheten slagit fast att fabriksbygget stred mot de svenska lagarna om vapenexport. När denna nyhet nådde Saabs styrelseordförande Marcus Wallenberg, via hans goda vän Saudiarabiens vice försvarsminister prins Khaled bin Sultan, skickade han genast ett brev till den dåvarande försvarsministern Sten Tolgfors. Brevet fick den svenska regeringen att ändra sig i frågan och vapenexporten till diktaturen i Saudiarabien kunde fortsätta samtidigt kunde Wallenberg obehindrat tjäna pengar på den.
Frågan man då ställer sig är: vem valde Marcus Wallenberg? Vem gav hans ord makt att påverka folkvalda politiker? Svaret är ingen. Hans makt är enbart byggd på ägande.
Vägarna runt de folkvalda parlamenten
Trots att vi kommunister menar att den demokrati vi har i dag bara är en skärva av vad den skulle kunna vara, så måste vi hela tiden försvara det demokratiska inflytande som arbetarrörelsens kamp lett fram till.
Vi har sedan 1919 allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor i Sverige och vart fjärde år röstar vi i riksdag, kommun och landsting om vilka partier och politiker som skall representera oss under de kommande fyra åren. Det ligger årtionden av politisk och facklig kamp bakom de lagar för arbetsrätt och inflytande som vi har i Sverige idag. Rättigheter som nu är under attack.
Avdemokratiseringen av vårt samhälle pågår hela tiden i olika former. Genom privatiseringar, EU-medlemskap och frihandelsavtal gör man de nationella parlamenten och demokratin maktlös. Besluten fattas allt mer i slutna rum, längre och längre bort från folket.
Vattenfall är ett statligt energiföretag, ägt av oss skattebetalare, men vi har ingen möjlighet att påverka företaget. Vattenfalls enda uppgift är att leverera vinst till den svenska staten, en vinst som gör att företagets chefer kan plocka ut enorma summor i lön varje månad (2015 tjänade VD Magnus Hall 14,4 miljoner, vilket ger en månadslön på 1,2 miljoner).
Ingen tillfrågade oss skattebetalare då Vattenfall 2009 gick och köpte det holländska energiföretaget Nuon för 89 miljarder kronor. Affären var en fullständig katastrof, eftersom man köpte företaget till ett enormt överpris, vilket resulterade i att Vattenfall efter köpet gick med storförlust. En katastrofal affär som ingen i efterhand vill ta ansvar för, en affär som vi fått betala alltmedan ansvariga politiker kan lämna sina poster med rikliga fallskärmar att leva gott på.
Den svenska telefonin och apoteken ingick förut i det offentliga ägandet. Den del som, enligt vår grundlag, ska utgå från folket. Men det gör dem inte längre. Privata apotek finns nu i massor och föga förvånande har priserna på läkemedel stigit sedan det statliga monopolet försvann. Då det som tidigare varit i statlig eller kommunal ägo säljs ut till privata aktörer sker detta ofta med argumentet att verksamheten blir mer effektiv. Detta stämmer inte utan det ger förmåner för de grupper i samhället som redan är ekonomiskt starka. Att den som har pengar till exempel ska kunna betala för att få privat vård och slippa köerna i den överbelastade landstingsvården.
I diskussionen om vårt medlemskap i den Europeiska Unionen nämns ibland det demokratiska underskottet i unionen, som om den bristande demokratin skulle vara en ren slump. Det är det inte. Det är varken en slump eller något som går att förändra genom att verka inom unionens parlament. EU:s grundläggande syfte är och har alltid varit: att värna kapitalets intressen. Vilket inte tillåts äventyras av vilka som sitter i EU-parlamentet.
Det är därför inte heller EU-parlamentet som bestämmer i EU. Till skillnad från andra parlament i Europa är det inte EU-parlamentet som lägger fram lagförslagen. Deras roll är istället att rösta ja eller nej på de förslag som den icke folkvalda EU-kommissionen lägger fram. Mellan medlemsstaterna i EU finns ett frihandelsavtal som på bekostnad av miljö- och arbetsrätt är till för att försvara företagens intressen och försvaga arbetarklassens ställning. Man talar om de fyra friheterna: att fritt kunna flytta runt kapital, varor, tjänster och personer. Men det är inte arbetarklassens frihet det handlar om när företag flyttas, kapital byter banker eller arbetskraft friställs och tvingas flytta.
Frihandelsavtal - Ett reellt hot mot den nationella demokratin
I oktober förra året skrevs det omtvistade Ceta-avtalet under av EU-kommissionens ordförande och Kanadas premiärminister. Ceta (Comprehensive Economic Trade Agreement) är ett frihandelsavtal mellan EU och Kanada med syfte att kunna förenkla handeln mellan de båda parterna och som man säger »stimulera ekonomin«. Det vill säga öka tillväxten och förbättra medlemsländernas BNP.
Under förhandlingarna har vi medborgare förvägrats insyn, information har nått ut som läckta dokument vilka det aldrig var meningen att vi skulle ha fått läsa. Under tiden har lobbyister från näringslivet haft tillgång till information från förhandlingarna.
Den ideella organisationen Skiftet gjorde i slutet av januari 2016 en undersökning, med hjälp av analysföretaget Novus för att undersöka svenskarnas kunskaper om Ceta-avtalet.
Undersökningen visar att strax över hälften av de tillfrågade svenskar har låg eller ingen kännedom om Ceta-avtalet mellan EU och Kanada. På frågan om de har hört talas om avtalet svarar enbart 21 procent att de känner till avtalet och 28 procent att de har hört talas om det. Övriga 51 procent svarar att de antingen är tveksamma eller inte har hört talas om avtalet.
I avtalet ingår precis som i liknande handelsavtal som TTIP ett regelverk för hur konflikter mellan enskilda stater och företag skall lösas. Det första förslaget till regelverk ISDS (Investor-State Dispute Settlement) fick reformeras om, efter hård kritik. I det nya förslaget - ICS (Investment Court System) är det inte mycket som ändrats. Om företag riskerar att förlora investeringar på grund av politiska beslut, till exempel om ett land infört strängare lagar gällande arbetsrätt, kan företaget stämma staten. Detta tas då upp i särskilda skiljedomstolar vilka står utanför de nationella domstolarna och verkar helt utan insyn utifrån.
2012 beslutade Tyskland att till 2022 ha fasat ut all sin kärnkraft. Detta beslut fattades efter den omfattande kärnkraftsolyckan i Fukushima i Japan den 11 mars året innan. Man fattade besutet att lägga ner en del av landets äldre kärnkraftsreaktorer direkt, medan resten får vara kvar i drift fram till 2022. Två av de äldre reaktorerna som fick skrotas var de av Vattenfall ägda Krümmel och Brunsbüttel i norra Tyskland.
Några månader efter detta politiskt fattade beslut valde Vattenfall att stämma den tyska staten i en skiljedomstol i Washington, ICSID (International Centre for Settlement of Investment Disputes). Detta för att man vill ha ersättning för de intäkter man planerat att få av dessa kärnkraftverk. Vattenfall kräver nu av den tyska staten att de skall ersättas med 4,6 miljarder euro, vilket motsvarar 45 miljarder svenska kronor. Man vill även få ut summan med ränta, från 2012, då kärnkraftverken lades ner.
Att företag kan stämma enskilda stater är något som även kan användas i politiska syften för att försvaga ett land som försöker föra en progressiv politik. Ett av de länder som flest gånger utsatts för stämningar från privata företag är Venezuela. 2014 tvingades Venezuela att, efter en dom i en internationell skiljedomstol, betala 1,6 miljarder dollar till oljeföretaget Exxon (USA). Orsaken till domen var att man hade förstatligat ett av företagets oljeprojekt.
Om man tror på demokrati och menar att det samhälle vi lever i skall vara så demokratiskt som möjligt. Hur kan man då nöja sig med att endast en liten del av besluten fattas av folkvalda?
Det är nödvändigt att kampen för ett annat, mer demokratiskt, samhälle fortsätter. Ett samhälle där de demokratiska principerna inte bara skall omfatta folkets politiska makt utan även den ekonomiska makten. För den som kallar sig demokrat borde det var självklart att demokrati också skall gälla under produktionen i samhället.
