Den 20 mars, samma dag som USA inledde kriget mot Irak, gick omkring 3000 elever från Göteborgs gymnasier och högstadier ut i skolstrejk mot kriget. Samma dag strejkade 8000 elever i Stockholm. Det var en mäktig manifestation då Sergels torg fylldes till bredden av ungdomar som ville visa sin avsky för USA:s krig mot Irak.
Denna text har tidigare publicerats i Rebell 3-2003.
Det var den andra skolstrejken i Stockholm under löpet av några veckor. I flera andra städer organiserades skolstrejker, som i Umeå med 1000 strejkande elever. På de flesta skolorna i Göteborg började strejken klockan 12.00, och eleverna samlades sedan klockan 14.00 på Gustav Adolfs torg för en manifestation. Där höll några elever tal mot kriget och några artister, bland annat Nabila, spelade.
Den stora uppslutningen visar på en rörelse som byggts underifrån; där ungdomar, när de ges möjligheten, inte tvekar på att engagera sig. Då antikrigsgruppen, som är ett nätverk för elever på skolor i Göteborgsområdet som vill arbeta mot kriget, anordnade möten, dök ett femtiotal elever upp som ville vara ombud på sina skolor. Detta innebar att det på så gott som alla skolor där strejker anordnades, fanns ombud för antikrigsgruppen som kunde hålla i trådarna.
Skolelever organiserar sig
Valen av aktiviteter anpassades till förutsättningarna på skolorna. På Flatåsskolan såg till exempel 300 elever en film av mellanösternexperten Robert Fisk, och gick sedan tillsammans till Gustav Adolfs torg. På Hvitfeldtska gymnasiet samlades 450 elever i aulan för att lyssna till tal och anta en resolution mot kriget. Schillerska gymnasiets elever samlades på skolgården för att måla plakat och skriva fredsbudskap på asfalten, innan man som så många andra skolor gick en spontan demonstration ner mot Gustav Adolfs torg.
Örjan Anhoff och Hanna Jadenius, båda medlemmar i RKU, var med och arrangerade strejker på sina respektive skolor, Hvitfeldtska gymnasiet och Angeredsgymnasiet.
– Det är fantastiskt att se att det äntligen händer nåt på skolorna, säger Örjan. Strejkerna visade att ungdomar bryr sig, och att vi kan göra något tillsammans som syns och blir bra.
Hanna håller med:
– Det var jättehärligt att se att så många ungdomar som protesterade.
Klimatet för protester var minst sagt varierande på de olika skolorna. För många av Göteborgs skolor verkade både kriget och elevernas ställningstagande komma som en chock.
– Det gick jättebra på Hvitfeldtska, berättar Örjan. Vi pratade med rektorn på måndagen och fick tillstånd att gå ut i klasserna och informera om protesterna. De flesta av våra affischer fick sitta kvar och vi fick tillstånd att hålla protestmöte i aulan. Bemötandet från eleverna var jättepositivt.
– Reaktionerna från eleverna och vissa lärare var positiva, berättar Hanna, men organisationen var kaotisk. Många lärare uppmanade eleverna att inte gå, vi fick inte tillstånd att vara på skolans område och affischerna revs ner av lärare och vaktmästare.
Aldrig engagerat sig tidigare
Både Hanna och Örjan tyckte att det har varit mycket positivt att protesterna arrangerats just i form av skolprotester.
– Att det blev så här stort ger hopp om att man kan fortsätta att göra saker på skolorna, säger Örjan. Skolan är ju den plats dit vi går varje dag och borde egentligen vara den naturliga platsen att samlas kring för ungdomar som vill protestera. Många av de elever som kom på manifestationen hade aldrig ens engagerat sig politiskt förut, det visar hur stort det här är.
– Jag har ju aldrig arrangerat något sådant här förut, men nu känner jag att jag skulle kunna göra det igen. Många var väldigt intresserade av att vara med när jag väl hade börjat, berättar Hanna.
– Klasskamrater och elever som man pratar med är jättestolta över att strejken och protestmötet gick så bra, de är stolta över att vara med. Vår lilla skolstrejk är ju del av en världsomspännande rörelse, där alla gör vad de kan där de befinner sig, konstaterar Örjan.
Startskott för fortsatt kamp
På frågan om vad som händer nu, är båda överens om att detta bara var startskottet för den kommande kampen. Hanna berättar att de skall starta en antikrigsgrupp på skolan, och försöka hålla ett möte om situationen i Irak.
– Ja nu måste vi fortsätta att engagera ungdomen kring viktiga frågor, vi som varit involverade i arbetet på de olika skolorna måste ta på oss den uppgiften, avslutar Örjan.
