Kapitalet gör sig skyldiga till mord när döden på jobben ökar

"När en individ tillfogar en annan kroppslig skada, en sådan skada att döden följer, kallar vi detta dråp; om angriparen i förhand visste att skadan skulle bli dödsbringande, kallar vi hans dåd mord. Men när samhället försätter hundratals proletärer i ett sådant läge att de oundvikligen går en förtidig och onaturlig död till mötes, en lika våldsam död som den för svärdet eller kulan; när det berövar tusentals de nödvändiga existensmedlen, försätter dem i förhållanden som de inte kan leva under - tvingar dem, med hjälp av lagens starka arm, att förbli under dessa förhållanden, tills den död som är ett oundvikligt resultat av detta följer - vet att dessa tusentals offer måste gå under och ändå tillåter att dessa förhållanden fortsätter att existera, då gör sig samhället skyldigt till mord i lika hög grad som den enskilde individen; förtäckt uppsåtligt mord, mord som ingen kan försvara sig mot, som inte förefaller att vara vad det är, därför att ingen ser mördaren, därför att offret verkar dö en naturlig död, därför att förbrytelsen består i en underlätelse snarare än en överträdelse. Men mord förblir det likafullt."

Mellan januari och juli i år har 27 arbetare gått till jobbet för att aldrig mera komma hem, den högsta siffran på 12 år. Bara under sommaren har det hittills skett femton arbetsplatsolyckor med dödlig utgång. Enligt Per Nylén på Arbetsmiljöverket så är det många gånger som företagen där dessa olyckor sker inte har gjort riskbedömningar av arbetet. Hade det gjorts menar han att många av olyckorna inte hade behövt ske.

Varför görs det inte fler och bättre riskbedömningar då? Det korta och enkla svaret är såklart att det kostar tid och pengar. Både att genomföra bedömningar men också att köpa in nödvändig skyddsutrustning, implementera rutiner för att förbättra säkerheten och så vidare. Tid och pengar som företagen hellre lägger på att klämma ut största möjliga vinst ur sina arbetare. Kapitalisternas underlåtenhet att prioritera arbetares liv och hälsa framför sina vinstmarginaler kan inte kallas nåt annat än vad Friedrich Engels kallade det 1845, det är samhälleligt mord.

De mest olycksdrabbade branscherna är bl.a. bygg och transport och särskilt utsatta är ofta arbetskraftsinvandrare och ungdomar. De senaste fem somrarna har 7000 unga skadat sig såpass allvarligt på sina sommarjobb att de behövt sjukskriva sig. De olyckor som drabbar arbetskraftsinvandrare som jobbar för olika skurkföretag utgör troligen ett rätt stort mörkertal i statistiken. Det finns flertalet exempel där folk som fallit från tak, stegar och ställningar på grund av bristfällig eller obefintlig skyddsutrustning.

Enligt arbetsmiljölagen, AML har företagen det yttersta ansvaret för arbetsmiljön och är skyldiga att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet. Det här är en lag som kommit till genom arbetarrörelsens kamp för bättre arbetarskydd. Uppenbarligen kan man dock inte se den kampen som över bara för att vi fått till fina skrivelser i lagboken. Uppenbarligen är konsekvenserna för att inte följa lagen alldeles för små. Men så blir det i ett samhälle där kapitalet har monopol på såväl den ekonomiska som den politiska makten. Ska man utforma en strategi för nollvision mot dödsolyckor på jobben måste man hade det med sig, kampen för bättre arbetsmiljö innebär inte sällan en konfrontation med kapitalets intressen. Samarbete och samverkan räcker bara så länge företagen känner sig tvungna till det.

Det behövs trygga anställningar som gör att folk vågar säga ifrån mot problem i arbetsmiljön. Det behövs förbud mot ensamarbete på farliga arbetsmoment. Mot borgerliga angrepp som Sverigedemokraternas förslag att ta ifrån fackföreningarna rätten att utse egna skyddsombud måste det göras aktivt motstånd. Ingen ska behöva gå till jobbet för att aldrig komma hem igen.