Det har varit en krigshökarnas påsk. Först ägnade överbefälhavaren Michael Claesson långfredagen åt att dra sin lans i statsmedia för att svenska soldater ska få hantera minor utomlands. Hanteringen av truppminor är förbjudet i nuläget enligt Ottawafördraget, vilket Sverige ratificerade 1998. Men flera av Sveriges grannländer är på väg att lämna fördraget med hänsyn till “det säkerhetspolitiska läget”. ÖB försäkrade att han respekterar fördrag, men också vill se “handlingsfrihet på olika sätt”. Om det handlar om olika sätt att lemlästa människor som står i vägen för nya marknadsandelar, eller mer en variation i mer omedelbara inkomstkällor för vapenindustrin, ska låtas vara osagt.
Påskhelgen fortsatte med att Sverige förunnades med ett besök av EU:s försvarskommissionär Andrius Kubilius. Kommissionären kom inte för att få en skymt av körsbärsträden innan de blommat över. Hans ärende var samtal med den svenska regeringen och, givetvis, försvarsindustrin. I samband med detta framförde Kubilius ett tydligt budskap: Sverige, med sin starka försvarsindustri och stora upprustning, måste ta ledning i EU:s upprustning – tiden är knapp!
Det är knappast en uppgift som politikerna och vapenkapitalisterna lär känna svårmod inför. Några dagar senare höll Ulf Kristersson en pressträff tillsammans med Litauens premiärminister Gintautas Paluckas och berättade att en militär nordiskt-baltisk upphandling var på gång. Hundratals av stridsfordon 90 ska köpas in av Sverige, Litauen, Finland och Norge: en god affär för BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik som står för produktionen av pansarfordonen. Om ÖB dessutom får sin illa dolda vilja igenom, att Sverige lämnar Ottawafördraget, kommer vapenindustrin genom sin nya “handlingsfrihet” kunna se fram emot ännu större utsikter för mer profit.
För om det är något som både den svenska och den europeiska ekonomin i stort behöver, så är det högre vinstmarginaler. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har tidigare i år kommenderat den europeiska industrin att lägga i en ny växel. Framgångsreceptet? Avreglering av europeisk industri, en fond för finanskapitalistisk finansiering och sänkning av energikostnader genom investering i energiutveckling. Alltså: att ta bort regler och begränsningar för att förhoppningsvis få mer privata investeringar, att börshajarna förhoppningsvis genom fonderna ska låna pengar till investeringar och inte använda det till spekulation och att amerikansk energiimport ska rädda dagen. Det sista är särskilt beklämmande då EU dels redan lever på USA:s LNG-gas till 50 procent (det ordnade Nordstreambomben), men framför allt att USA:s handelskrig inte bådar något gott för denna energiförsörjningskrycka.
Men utsikterna för att höja vinstmarginalerna är dystra, för att inte säga nästan omöjliga. Ända sedan industrialiseringens början har den mängd vinst som kapitalisterna får ut i förhållande till sitt investerade kapital minskat. För varje kris som det ekonomiska systemet slungas in i, så blir återhämtningen allt svårare. Knappt hann den globala ekonomin hämta sig efter den pandemiska djupdykningen, innan kriget i Ukraina, energipriser och brustna logistikkedjor gav kapitalisterna en förevändning att genomföra grova, generella prisökningar: inflationen var ett faktum. Även om inflationen på sina håll har sjunkit vid det här laget, så har den samtidigt inte återgått till förpandemiska nivåer. Och nu kan vi enligt siffror från UNCTAD räkna med att den globala tillväxten sjunker från 3,2 procent förra året till 2,7 procent i år. Jämför detta med 4,4 procent i genomsnitt åren innan 2008-krisen: för varje kris så blir återhämtningen allt svårare.
Kapitalismen äter upp sig själv. Den äter upp det kapital det är tänkt att den ska producera och den söndrar sig själv genom den rörelse som utgör dess eget liv. Men den äter också upp den jord varifrån den en gång formats, den gapar girigt efter de människoliv som står i vägen för dess förvaltares fortsatta rovdrift. Det är i detta tecken som de krig som kapitalisterna och politikerna nu rustar inför ska föras. Det är inte för europeisk säkerhet mot Ryssland, inte för Ukrainas frihet: bara säkra vinstmarginaler för vapenindustrin och deras frihet att förvägra oss vår rätt till ett liv i fred. Men om vi hävdar vår rätt och organiserar oss emot vapenexporten, mot upprustningen och mot imperialismen – så kan framtidens påsk istället handla om körsbärsträdens blomning.
Sakarias är ledamot i RKU:s centralstyrelse
