En historia om 30 år av kamp!

Revolutionär kommunistisk ungdom fyller nu 30 år. Förbundet är nu alltså äldre än någon som är medlem i det. I 30 år har olika generationer av ungdomar kämpat för en bättre och mer rättvis värld, en socialistisk. RKU höll sin konstituerande kongress under några vårdagar pingsthelgen 1994, men vi ska inte börja där. RKU är såklart inte det första revolutionära ungdomsförbundet i svensk historia, det är inte ens Kommunistiska partiets första ungdomsförbund.

Det förbundet hette Sveriges Kommunistiska Ungdom(Marxist-Leninisterna), förkortat SKU(ml). SKU(ml) bildades våren 1972 genom en sammanslagning av Clarté(ml) och Solidaritetsfronten för Indokinas folk. Bildandet skedde 14 år efter att det gamla Sveriges kommunistiska ungdom tillhörande dåvarande SKP hade somnat in och man tog således över namnet, men lade till ett (ml) för att markera samhörigheten med KFML(r), partiets namn på den tiden. När SKU(ml) var som störst under 70-talet hade man 52 lokalorganisationer och gav ut sin tidning, Ungkommunisten, i en upplaga på 12 000 exemplar.

Detta var under början av 70-talet, när man fortfarande red på vänstervågen som startade 1968 och den våg av antiimperialism som fokuserade på solidaritet med Vietnams kämpande folk. I och med krigets slut 1975 fann man det svårt att hitta nya frågor att fokusera på, även om man lyckats etablera sig som ett verkligt proletärt ungdomsförbund med klubbar på både arbetsplatser och industriskolor som genomförde viktigt arbete, bl.a. på varven i Göteborg.

1975 hade försäljningen av Ungkommunisten börjat vika, 1976 strök man åtta lokalorganisationer och flyttade över tre till KFML(r). 1977 kom internorganet Klassolidaritet endast ut en gång för att sedan läggas ned. Stor del av medlemmarna hade passerat 25-års strecket och gick inte längre på högstadie- och gymnasieskolor och därför misslyckades man också med att fånga in eleverna från dessa. Förbundet hade blivit äldre och arbetet gick allt mer ihop med partiets. Man beslutade därför på den sjätte kongressen 1979 att ungdomsverksamheten framöver skulle bedrivas inom partiet. Vad som vid det laget hunnit bli KPML(r) fick genom detta ett medlemstillskott, på bekostnad av ungdomsförbundet. Detta var dock naturligt då SKU(ml) hade förlorat sin bas bland ungdomen och således också stor del av sin medlemstillströmning.

Hur kunde det bli så kan man fråga sig? 70-talet var ju vänsterns årtionde. Carl-Johan Ulff som under många år var Ungkommunistens redaktör skrev i en krönika i Proletären år 2000 att “Det finns en okritisk mytbildning om det progressiva 1970-talet. Minnen redigeras och stuvas om en hel generation senare. 70-talet var inte bara vilda strejker och FNL och progg. 70-talet var också Nicolin och Ola Ullsten och ABBA. Visst fanns det en livaktig vänster men en ännu starkare underström drog åt motsatt håll. Likgiltigheten tog över. ‘Satsa på dig själv’ blev den nya tidens lösen”. Det tidiga 70-talet vänstervåg hade under slutet av det förbytts mot SAF:s, dåvarande Svenskt näringsliv, kampanj på skolor runt om i landet som uppmanade till just det, satsa på dig själv. Ungkommunisterna valde istället att satsa på ett starkare kommunistiskt parti där utvecklingen inte såg likadan ut, man växte där SKU(ml) backade.

SKU(ml) existerade alltså under mindre tid än 10 år, knappt en generationsväxling. Trots det åstadkom man mycket, bland annat i solidariteten med de av imperialismen förtryckta länderna. Förbundet samlade in 100 000 kronor till befrielserörelsen ZANU i det som var Rhodesia och när det vann sin frihet blev Zimbawe. Man tog tillsammans med KFML(r) ställning för befrielserörelsen i Vietnams rätt att göra militärt motstånd i en tid när de flesta andra organisationer endast ägnade sig åt humanitär hjälp. Man kämpade mot ungdomarbetslöshet och borgerlig historieförfalskning. 1976 lyckades också SKU(ml) tillsammans med KPML(r) stoppa borgarnas planer på ett nytt operahus i Göteborg. Man gav också ut en av de bästa tidningarna någonsin: Ungkommunisten!

Så vad hände efter SKU(ml)s upplösning? Borgarnas grepp hårdnande ytterligare när 80-talet tog vid. Trots lokala initiativ som Göteborgs kommunistiska ungdom och en fortsatt, om än inte lika strid, tillströmning av unga dröjde det femton år till 1994 innan ett nytt nationellt ungdomsförbund grundades. De första byggstenarna till RKU lades 1991, men varför just då? För att förstå detta måste vi sätta det hela i sitt tidsspecifika historiska sammanhang.

Under 1990-talet rådde det djup ekonomisk kris i Sverige. Inflationen hade ökat i flera år och levnadskostnaderna för det stora folkflertalet sköt i höjden. Den minskade konsumtionen gav kapitalisterna mindre i vinst, varför den socialdemokratiska regeringen tog bort regleringar på lån och krediter under 1980-talet: den nyliberala politiken gjorde entré. Medan kronans värde minskade genom flera devalveringar så genomfördes en nyliberal skattereform under 1990-talets början. Denna gjorde att låg- och medelinkomsttagare fick betala allt högre skatt och de rika kom undan billigare.

Samtidigt genomfördes en räntereform som gjorde det ännu dyrare att låna pengar. Konkurserna nästan tredubblades, arbetslösheten steg till en halv miljon människor och den offentliga sektorn blev föremål för fler nedskärningspolitiska attacker. Läget blev bara värre när den moderatledda regeringen Bildt tillträdde hösten 1991 och fortsatte den nyliberala politiken som ett led i att EU-anpassa Sverige. Denna politik slog hårt mot Sveriges unga. Ungdomsarbetslösheten sköt i luften, regeringen införde uselt betalda ungdomspraktikplatser och skolorna drabbades av nedskärningar.

Samtidigt som denna högerpolitiska offensiv pågick så saknades det ett genuint revolutionärt alternativ för ungdomar som ville göra motstånd mot denna utveckling. I och med östblockets fall 1989-1991 hade kommunismen dödförklarats. I den offentliga debatten associerades ideologin bara med de urartade östeuropeiska systemen och alla de missförhållanden som de bar på. Denna utveckling gjorde bland annat att dåvarande Kommunistisk Ungdom bytte namn till Ung Vänster. De antikommunistiska stämningarna var totala och markandsliberalismen ansågs utgöra historiens ändhållplats. Att det då, medan dessa samhällspolitiska vindar blåste, såddes ett frö till en ungkommunistisk organisation kan verka lite motsägelsefullt. Men samtidigt gjorde denna globala högeroffensiv och de tilltagande imperialistiska motsättningarna att ungdomar sökte en lösning på dessa problem – utanför det borgerliga samhällets snäva ramar.

År 1991 pågick Gulfkriget. USA hade med stöd av FN gått in i Irak där de bedrev en skoningslös slakt av civila och en enorm förstörelse av infrastruktur. På bara en månad fälldes 88 500 bomber över landet och 250 000 män, kvinnor och barn dog som en direkt konsekvens av detta. Kriget fick ett gäng ungdomar i idrottsföreningen Proletären FF att intensifiera sitt politiska engagemang. I juli samma år bildade de en organisation i Göteborg som fick namnet Revolutionär Kommunistisk Ungdom. Genom dåvarande KPMLr:s (nuvarande Kommunistiska Partiet) tidning Proletären tillkännagavs denna nyhet, vilket fick unga Proletärenläsare landet runt att inspireras till att göra samma sak.

Under följande åren började ungdomar ta de första stapplande stegen till att bilda RKU-grupper och bedriva aktivitet på olika håll i landet. Man var dock mån om att inte bilda en nationell organisation innan det fanns förutsättningar för det. Två saker var först tvungna att ske: för det första att man ökade den geografiska spridningen på de lokala grupperna och för det andra att man hade enats om vad för typ av organisation RKU skulle vara.

I februari 1993 hölls en konferens där en interimsstyrelse på tre personer valdes. Denna hade i uppgift att dels knyta samman de befintliga RKU-organisationerna och att arbeta för att nya skulle skapas. Under hösten samma år hölls kampanjen ”Gör motstånd” som riktade sig mot högerpolitiken och ungdomsarbetslösheten. Detta var också var första gången RKU-grupperna genomförde en gemensam kampanj. Samtidigt fortsatte en intensiv diskussion i den interna tidningen Revolutionären och en alltmer utkristalliserad förbundslinje började utforma sig.

Året därefter ansågs tiden vara mogen. Under den fjärde helgen i maj samlades ungkommunistiska delegater från Umeå till Trelleborg på Marx-Engelshuset i Göteborg. Diskussioner om stadgar och politisk plattform följdes av beslut om desamma, vilket gjorde att det till slut bara saknades en sak. På eftermiddagen den 21 maj 1994 ställde kongressens ordförande frågan om Revolutionär Kommunistisk Ungdom skulle bildas som ett nationellt förbund. Ett rungande och högljutt ”JA!” följde, klubban föll – och RKU var bildat.

Vad har hänt sedan dess? 30 år av historia har snart förflutit mellan den dagen och nu. Det unga RKU slog tidigt fast sin uppgift, samma som den vi har framför oss idag, att skola och organisera skol- och arbetarungdomen. Hur detta skulle göras rådde det något delade meningar om och man diskuterade grundligt vad medlemskraven skulle vara. De kom fram till att den som stödjer förbundets politik och betalar sin medlemsavgift ska kunna vara medlem i förbundet. Även detta gäller fortfarande. Ett ungdomsförbund måste vara en plats där “man ges möjligheten att studera, kämpa och lära sig saker”. Principiellt så ville man bli en kraft som var beredda att stå upp för sin politik och ständigt var närvarande där ungdomar var. Man ville bli en massorganisation. Även detta målet står fast.

Det första egentliga arbetet var kampanjen mot svenskt EU-medlemskap där RKU genomförde en egen nej-kampanj med flygblad, affischer, offentliga möten och fester. Trots att nej-sidan förlorade mot en knapp majoritet, som backats av stora summor kapital, såg förbundet kampanjen som en vinst. Man hade skolats och kunnat träda fram och göra sig kända för en bredare krets.

RKU har sedan 1994 varit med och organiserat mot såväl EU medlemskap som medlemskap i NATO. Vi har protesterat mot arbetslöshet och bostadsbrist bland unga. Vi har varit med och organiserat mot Irakkriget såväl som kriget i Syrien och för Palestina. Vi har drivit kampanjer mot rasism och högerextremism. Vi har anordnat fester, pubkvällar, spelningar och till och med festivaler. Gett ut både Rebell och olika skivor. Det har stundtals gått riktigt bra, som mest har förbundet haft ungefär 50 lokalorganisationer. Men det har stundtals också varit väldigt tufft. Både att från början bygga upp en organisation och hitta rätt former och vägar för den, men också att hitta sätt att finansiera den.

2004 kom ett dråpslag mot förbundsarbetet i form av att Ungdomsstyrelsen beslutade att RKU inte längre skulle få något statsbidrag. Förbundet jobbade hårt mot smutskastningskampanjen och för att vinna tillbaka bidraget eftersom man inte ansåg sig ha brutit mot något kriterium. Även om man hade rätt vann man inte den kampen. Staten hade helt enkelt beslutat att det inte räckte att vara en demokratisk organisation som bedrev ungdomsverksamhet, man fick inte heller ha åsikter som avvek från de borgerliga.

Att förlora en stor inkomstkälla skadade såklart förbundet. Men genom idoga arbete och stöd från både arbetande RKU-medlemmar och kanske främst medlemmar i Kommunistiska partiet lyckades man via RKU-supporterskapet bygga upp ekonomin igen. Nu stod vi alltså helt och hållet på egna ben och så har det fortsatt.

RKU har nu överlevt 20 år utan något bidrag från staten, mycket längre än några av våra belackare förmodligen någonsin kunnat tro. Under de 20 åren har vi fortsatt att kämpa i en samtid som blivit allt hårdare. Det har inte varit lätt, men det har varit lärorikt, stärkande och kul. RKU har varit en skola för flera generationer av unga. Det som skiljer oss från de som kommit före är att vi nu klarat många generationsväxlingar och vi fortsätter att bygga vårt förbund. Ett ungdomsförbund kan aldrig bli stabilt, lokalorganisationer kommer att komma och gå och det kommer ständigt nya ungdomar som måste skolas in, man måste nå nya människor helt enkelt. Vi är inte vårt moderparti – vi har inte medlemmar som varit med i flera decennier. Det är ungdomsorganisationens styrka och svaghet.

Det är lätt att bli nostalgisk kring en annan tid, en man själv inte upplevt. En tid man föreställer sig det kanske var lättare att verka i än den man har framför sig, men det är det vi måste ha vår historia till och stödet från partiet. Att seriöst granska det som finns bakom oss. Kampen kan vara olika lätt eller svår, men den pågår ständigt ändå. Borgarna och deras kumpaner kanske trodde att de vunnit striden 1994, när Sverige gick med i EU, eller nu 2024, när Sverige gick med i Nato. Men den viktigaste striden att vinna är slutstriden och den kommer att komma.