USA och jakten på olja

USA:s oljeproduktion nådde sin topp 1971. Idag, drygt 30 år senare, producerar landet bara hälften av vad de gjorde då. Trots detta har amerikanerna på inget sätt minskat sin konsumtion, utan tvärtom har de istället ständigt ökat den.

Idag konsumerar USA 25 procent av världens olja, medan de bara producerar 5 procent. Detta gör att USA är i ständigt behov av säker tillgång på olja, något som har fått dem att ta till allt mer drastiska metoder. Det är med de här glasögonen man måste se på Irakkriget, och inte luras av falska svepskäl som massförstörelsevapen eller införandet av demokrati. För av de oljereserver som finns kvar i världen är de flesta geologer överens om att cirka 65 procent finns i Mellanöstern. Lägg där till att Irak har världens näst största oljereserv (endast Saudiarabien har större). Då börjar USA:s motiv att framstå allt mer tydligt.

Oljebolagens makt är stor i dagens USA. Dels bidrar de med enorma summor pengar till den mest »oljevänliga» presidentkandidatens valkampanj. Men mest anmärkningsvärt är ändå antalet ministrar i den nuvarande regimen som har bakgrund i oljebranschen.
Förutom president Bush, som själv gjort oljeaffärer, så har utrikesminister Condoleezza Rice suttit i Chevron Texacos styrelse och vicepresident Dick Cheney har varit chef för oljeserviceföretaget Halliburton.

Irakkriget är inte första gången som USA tar till radikala åtgärder för att säkra sin oljetillgång. Redan år 1948 gick USA från att vara nettoexportör till att bli nettoimportör. Världens oljeproduktion förflyttades då från USA till andra platser, främst Mellanöstern, något som förändrade maktförhållandena i världen.

USA lyckades dock behålla sitt inflytande över oljan. Dels genom de stora oljebolagen (de flesta av dem är amerikanska) som dominerade även den utländska oljeproduktionen. Men också genom mer våldsamma medel, som statskuppen i Iran 1951, då den USA-vänlige Shahen tillsattes. Även orsakerna till det första Gulfkriget går på flera sätt att relatera till oljan.

Att Mellanöstern är så viktigt för USA, och att detta vid flera tillfällen tagit sig våldsamma uttryck, är inte ett misstag i den amerikanska utrikespolitiken. Tvärtom är det en tydlig linje. Eller för att citera Carterdoktrinen från 1980: »...försök av någon främmande makt att ta kontroll över Persiska viken ska betraktas som ett angrepp på USA:s vitala intressen och kommer att tillbakavisas med alla medel, även militära».

Sedan efterkrigstiden har USA byggt upp speciella relationer till oljeproducerande länder för att säkra deras lojalitet. Detta gäller främst Saudiarabien.

Saudiarabien är en så kallad swing producer, vilket innebär att de har så stora oljereserver att de själva kan reglera oljepriset på marknaden. Om Saudiarabien väljer att pumpa upp mer olja så sjunker priset, men om de gör det motsatta så kan det skapa kris på oljemarknaden.

Under de senaste decennierna har Saudiarabien vid flera tillfällen utnyttjat sin roll som swing producer och pumpat upp mer olja än vad deras Opec-kvot tillåter (Opec har kommit överens om hur mycket olja varje land i samarbetet ska pumpa upp). På så vis har Saudiarabien sänkt oljepriset. Denna politik har gjort att den saudiska kungafamiljens intressen har sammanfallit väl med USA:s.

Anledningen till detta är flera. Den saudiska kungafamiljens makt har alltid till stor del vilat på militären, något som har gjort att USA försett dem med obegränsade tillgångar på vapen i utbyte mot just billig olja. Men vissa forskare (exempelvis Svante Karlsson) hävdar även att det beror på att Saudiarabien har lärt sig att inte lägga priset för högt, då det kan leda till att alternativa energikällor framstår som mer attraktivt för konsumentländerna.

De senaste åren har dock kontakten mellan USA och Saudiarabien försämrats något. Det gör att USA är i stort behov av en ny allierad bland de oljeproducerande länderna som kan garantera säker oljetillgång. Även detta är troligen ett av motiven bakom Irakkriget.

Det finns två huvudsakliga anledningar till försämringarna i relationen mellan Saudiarabien och USA. Den första är att USA:s regim inte känner sig säker på det saudiska kungahusets makt över landet, eftersom det finns en stark inhemsk opinion som kräver att landet ska sluta gå i USA:s ledband.

Det saudiska folkets syn på USA försämrades kraftigt efter första Gulfkriget när de baser som USA hade upprättat i landet inte försvann efter krigsslutet, utan blev permanenta. För många muslimer är det en oerhörd kränkning att det befinner sig amerikanska soldater i det heliga landet och i de heliga städerna Mecka och Medina.

Dessutom har kungafamiljens ställning undergrävts på grund av deras misshushållning med landets resurser, den utbredda korruptionen och det dekadenta lyxliv som de lever.
Risken att muslimska grupper störtar regimen är därför uppenbar. Det är inte inte heller helt otroligt att en sådan förändring av regimen skulle leda till minskad oljeexport – och på så sätt även få konsekvenser för USA:s oljeimport.

Ett annat skäl till den försämrade kontakten är att USA:s relation med Saudiarabien har blivit en belastning för Vita huset, både på grund av Usama bin Ladin (som är saudier) och 11 september.

Man måste också ha i åtanke att Bushadministrationen, mer än tidigare administrationer, förlitar sig på stödet av de bibeltrogna. Av dessa ses Saudiarabien med oblida ögon eftersom landets ledning vägrar att erkänna Jerusalem som en judisk stad. Istället anser det saudiska kungahuset, precis som resten av den muslimska världen, att Jerusalem är en helig plats inom islam. Det saudiska kungahuset förlitar sig dessutom mycket på stödet från de wahhabitiska grupperna (en gren inom islam där det saudiska kungahuset har rollen som »väktare» av de två heliga moskéerna: Mecka och Medina). Detta stöd skulle med säkerhet upphöra om kungahuset omprövade sin syn på Jerusalem.

Men USA är inte bara beroende av oljan för den inhemska konsumtionen och för sin militär, utan oljan har även en viktig roll för dollarns särställning. Idag handlar Opec-länderna med dollar. Det innebär att alla länder som vill köpa olja först måste köpa dollar för att kunna genomföra affären.

USA har i flera år haft ett så kallat handelsunderskott. Det innebär att USA importerar betydligt mer än vad de exporterar. För ett annat land skulle ett handelsunderskott resultera i att valutans värde sjönk, eftersom de andra länderna inte är i så stort behov av den valutan för att köpa landets varor. Det hade vållat stor skada på landets ekonomi. Men eftersom dollarn har status som världsvaluta, (delvis på grund av att alla oljeköp från Opec-länderna sker i dollar), får dollarn en större efterfrågan än vad den annars skulle ha haft. På så sätt kan dollarn behålla sitt relativt höga värde.

Den säkra efterfrågan på dollar, och dollarns höga värde, gör i sin tur att USA:s ekonomi kan klara av det stora budgetunderskott som landet haft i många år. USA:s ekonomi hade kollapsat om Opec-länderna plötsligt hade bytt till en annan valuta.

I sammanhanget är det därför intressant att konstatera att Irak hade valt att byta handelsvaluta och genomföra sina oljeaffärer i euro istället kort före USA:s ockupation. Hur betydelsefullt detta var för USA:s invasion är omöjligt att säga, men helt klart är att USA:s ekonomi är helt beroende av dollarns ställning som världsvaluta, USA är också beroende av oljemarknadens fortsatta handel i dollar.

USA är fullständigt beroende av ständig tillgång på olja. Detta föder en naturlig motsättning. Å ena sidan vill västländerna – med USA i spetsen – öka oljeproduktionen, och då främst i Mellanöstern, för att tillgodose den ständigt ökande konsumtionen (världens oljekonsumtion har ökat med 2 procent per år de senaste 50 åren). Även västvärldens oljebolag (i praktiken enbart brittiska och amerikanska) är i behov av nya fyndigheter då deras oljereserver stadigt krymper och på så sätt medför dalande aktiekurser.

Å andra sidan är Mellanösterns Opec-länder allt mindre villiga att överlåta produktionen till västerländska företag. De vet att dessa bolag genom stora investeringar kommer att öka oljeuttaget och på så sätt i allt snabbare takt närma sig den dag då oljan tar slut. I en värld med allt högre oljepriser blir det fördelaktigt för länder med oljetillgångar att behålla oljan i marken så länge som möjligt.

Vilka konsekvenser denna motsättning kommer att ha framöver, och vilka metoder USA är villiga att ta till för att säkra oljetillgången, går bara att spekulera i. Men att det kommer att leda till mer krig och förstörelse går det att vara säker på.