Så då är ockupationen äntligen på väg att få ett slut eller? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Visserligen börjar USA att försöka knyta ihop säcken och flera viktiga oljehandelsavtal är redan säkrade men de tänker förstås inte riskera att Irak får för sig att återigen bedriva en självständig politik. Därför innehåller SOFA-avtalet ett tillägg, nämligen att ockupanterna får stanna - om Irak vill. Och därför är de givetvis väldigt måna om att det irakiska parlamentsvalet i mars går USA:s väg.
Det förra parlamentsvalet ägde rum år 2005 under strikt amerikansk kontroll. Att arrangera fria val i ett ockuperat land är förstås inget annat än en parodi på demokrati, och valet präglades av fusk, korruption, kaos och lågt valdeltagande. Det farsartade valet följdes av en lika farsartad marionettregering, där korrupta ministrar kommit och gått, i takt med att de avslöjats som myglare och fuskare eller helt enkelt inte passat USA:s intressen.
Ända sedan invasionen har rena häxprocesser ägt rum där påstådda anhängare av Saddam Husseins regim har förföljts, fängslats och mördats. Ofta har kopplingarna varit mycket vaga och mest använts av regeringen eller ockupanterna för att göra sig av med alltför högljudd opposition.
Inför det kommande valet har nu över 500 kandidater underkänts av den statsstyrda Accountability and Justice Commission (AJC) på grund av påstådda kopplingar till Saddam Husseins Baath-parti. Detta har till och med fått USA:s vice president Joseph Biden att reagera. Han menar att denna kontroll av kandidaterna bör ske först efter valet och på dem som fått flest röster istället för på alla.
AJC är en förlängning på den så kallade Higher National De-Ba'athification Commission (HNDBC) som leddes av den föraktade USA-marionetten Ahmed Chalabi. Denna första kommission blev ökänd för att spä på splittringarna mellan sunnimuslimer och shiamuslimer i landet, då den först och främst svartlistade sunnimuslimer. På senare tid har utrensningarna riktat sig åt alla möjliga håll och även sekulära politiker och shialedare som motsatt sig ockupationen har svartlistats och förföljts.
Oavsett vilken del av den USA-vänliga överklassen i Irak som lyckas vinna valet i mars så är det troligt att ockupationstrupperna dröjer sig kvar, och trots Obamas planer och olika avtal om tillbakadraganden så uttalade sig USA:s arméchef, general George Casey i maj förra året om att USA-trupperna förbereder sig för att stanna i 10 år till. Samtidigt sköter fler och fler »kontraktörer» olika uppgifter som den amerikanska militären tidigare skötte. Olika privata vaktbolag, säkerhetsbolag och legosoldater flockas som hyenor för att profitera på den anarki som råder i landet. Dessa privata aktörer är svårare att ställa till svars och eftersom de heller inte syns i den officiella statistiken över militära förluster på den amerikanska sidan så mörkas sådana siffror ytterligare.
För de vanliga irakierna har invasionen och ockupationen inte medfört någonting positivt. Dagens anarki, präglat av religiöst våld, förföljelser, korruption och brottslighet, är knappast bättre än Saddam Husseins regim.
Men i all misär föds ett motstånd, för trots att media främst väljer att rapportera om det sekteristiska våldet, så tar alla större motståndsgrupper avstånd från den typen av våld mot civila och mot den splittringen mellan shia och sunni som USA försöker att underblåsa.
Motståndsgruppernas kamp har satt rejäla käppar i hjulet för USA-imperialismen och bidrar till att den framgångssaga »befrielsen» av Irak skulle bli, bara blir ytterligare än återvändsgränd för en haltande USA-imperialism.
