Vi intervjuade bandet innan deras spelning på Stay out West i Majorna, Göteborg. Bandet består av musikerna Al Nardo och Bailey Wollowitz. När vi satte oss ner I intervjurummet kom vi nästintill genast igång med ett djupgående samtal om bojkotten av festivalen SXSW, South by Southwest. Bandet bidrog med mycket intressant information om hur bojkotten gått till och om festivalens utveckling både före och efter att den bojkottats.
Vad är South by Southwest?
Bailey inleder: “South by Southwest är en festival som ligger i Austin, Texas, vilket historiskt sett är den enda ganska liberala platsen i Texas, åtminstone en av få. Austin har också alltid varit ett musikcentrum i USA. På 90-talet och början av 2000-talet bar festivalen ett rykte om att det var platsen dit alla band åker för att få sin första nationella upplevelse. Folk kommer från hela landet för att spela. Och folk pratade om det på den tiden på ett ganska legendariskt sätt.”
Bailey fortsätter: ”För åtta eller nio år sedan åkte vi dit för första gången. Alla från New York sa att vi borde planera ”gör-det-själv-turneer”. Att vi borde spela i folks källare och sådana skumma platser.”
Festivalen South by Southwest bestod av både officiella scener och spelningar, där arrangörerna styrde och ställde över vilka band som spelade när och på vilken scen. Men festivalen hade också en mer “inofficiell” del, som bestod av spelningar i folks hem, på klubbar och barer och på gatan.
”Första gången vi var där var upplevelsen på festivalen som att gå nerför en gata. Det finns en gata i Austin som bara är fylld av barer, hela vägen ner. Man gick nerför gatan och det var så högljutt. Du försöker lasta in din utrustning inför din andra show för dagen och det är liksom vägg i vägg. Det är folk överallt och det är supersvårt att komma förbi.”
Al säger ”vi hade en väldigt rolig upplevelse första gången vi var där”.
Men någon gång runt Covid-pandemin började saker och ting förändras. Företagen som sponsrade festivalen började ta allt mer plats. Även vad det var för sorts företag som sponsrade började förändras, och det blev allt mer påtagligt.
Bailey berättar ”Det som har hänt är att festivalen långsamt urholkats. Förut drevs den av punkare och var väldigt “community-baserad”. Det har väl alltid funnits en del företagsengagemang, men med tiden började Austin bli en tech-stad. Många flyttade dit under Covid för att jobba på distans. För återigen är det en slags oas av liberalt tänkesätt mitt i Texas, en stat som historiskt sett inte är en säker plats för alla. Och med tiden tog företagsintresset verkligen över, och man lade ner mycket mindre pengar och tankar på musiken.”
”Nu är det som att om man scrollar på South by Southwests webbplats, så är det bara en lista med tech-konferenser.
Och till slut skalades det hela vägen upp till toppen av företagsintresse och gick från tech-företag till att amerikanska militären är med och håller tal på konferenserna, att det finns folk som möts för att diskutera sin nya drönarteknik och allt det där. Austin och South by Southwest vände sig verkligen åt det eftersom militären har mer pengar än punkmusiker att bidra med.”
Al: ”Detta känns väldigt reflekterande över hur staden Austin har förändrats mycket. Saker rivs, bostadsrätter byggs, en ökad gentrifiering.”
Fantasy of a broken heart var på festivalen för första gången 2018, som officiellt band. Sex år senare, 2024, rann till slut företagandet och militärens närvaro och deltagande över, festivalen bojkottades av flera band, Fantasy of a broken heart var ett av de band som bojkottade.
Al igen: ”Vi var på listan för 2024 för att åka dit som ett officiellt band, vilket betyder att du spelar på en officiell scen eller på en officiell mässa.”
Bailey sticker in: “Att vara ett “officiellt” band betalar typ hundra dollar, eller så betalar de inte utan man får istället tillgång till alla andra officiella grejer, vilket i slutet bara var typ konferenser med företag och sånt.”
Al fortsätter: “Men att ha det officiella armbandet var så mycket mer värt än hundra dollar de första åren vi var där. 2018 hade vi armband och gick och såg DIIV (ett indierockband från USA) till exempel. Men det var också som att festivalen fortfarande blomstrade, musikaliskt sett. Även om många skulle säga att det till och med var efter festivalens absoluta topp.”
Al fortsätter om hur bojkotten startade: “Squirrel Flower, en annan musiker, gjorde ett uttalande. Jag vet inte hur hon fick reda på den här informationen, men Squirrel Flower postade online om alla dem här militärrelaterade intressena som var de främsta officiella sponsorerna. För uppenbarligen lägger de inte till det här på musiksidan (på hemsidan), så jag antar att det bara var något som var väldigt lätt att missa om man inte tittar på texten. Men ja, när vi såg det så kändes det som ett väldigt enkelt samtal vi hade mellan oss två att inte dra dit”.
”Vi var ett av många band som bojkottade, en del deltog ändå och spelade på de inofficiella, mer lokala spelningarna, vilket också råkar vara de spelningar som faktiskt är mer medvetna om att betala artisterna och de som folk faktiskt har råd att gå på, eftersom passen till musikfestivalen kostar typ tusen dollar. Det är någon galen siffra. Jag känner ingen som någonsin har köpt ett festivalpass dit.”
Bailey: ”Jag tror att den militära panelen hölls för första gången efter covid. De där grejerna började verkligen bli involverade eftersom de inte gjorde festivalen på ett par år på grund av covid. Men även folk som är äldre än oss kan berätta att det redan från 1997 till 2007 eller vad det nu är, långsamt började smyga sig mot en mer företagsmässig nivå. Folk insåg att “South By” var ett coolt ställe som många människor gick till. Så nu kan du gå till Whole Foods-tältet och prova fem sorters ekologisk quinoa.”
Så även om de militära inslagen endast gällde för den “officiella” delen av festivalen, lyckades de mer eller mindre ta kol på även den inofficella delen. Folk ville inte åka och delta i en festival vars officiella sponsorer var USAs gigantiska militärindustri, och effekten syntes. Inte bara på hur många band som bojkottade, men också på det låga antalet deltagare i festivalens olika delar.
”Men de sakerna är alltid lite knepiga eftersom det finns en viss långsamhet. Folk märker det inte direkt. Det gäller väl samhällets utveckling i stort, men jag tror att folk med tiden har haft den här allmänna känslan av att South By-festivalen minskat i autenticitet. Det börjar kännas mer som en företagsmässa. Vi har sett det sakta förvandlas till en riktig shitshow byggd på idéen om den amerikanska staden, som att dra nytta av det faktum att den här staden har en cool och hipp atmosfär.”
Al: ”Vi skulle åka som Fantasy of a Broken Heart, men vi spelade också i ett annat band som skulle åka det året. Så det var vi och vår andra bandkamrat från det projektet, vi var nog i Vermont tror jag, vi var fortfarande på turné.”
“Vad vi och ett dussintals andra artister bestämde oss för att göra var att delta i gemenskapen på de inofficiella spelningarna. Men när vi kom dit var det ärligt talat sorgligt. Vi bodde hos lokalbefolkningen. Och de som bokar spelningarna är också lokala människor som arbetat hårt hela året med det. Jag tror att det verkligen sårade och splittrade många människor runt omkring Austin-scenen eller indierockscenen.”
“Hälften säger att alla självklart borde dra sig ur, att vi inte kan tolerera det här. Men sen har du de faktiska människorna som bor i Austin som spelar på konserterna, som har gjort allt det här jobbet. Alla som arbetar på scenerna och klubbarna och tar emot folk i sina hem. Det är “punkandan” i staden Austin som är anledningen till att festivalen existerade på det sättet från första början. De kämpar dagligen för att försöka behålla festivalen som vad den ursprungligen var, vilket är en plats för unga människor att komma och spela på en budget.”
“Å andra sidan fanns det band som inte riktigt kunde bojkotta, vilket i princip bara var internationella band, eftersom det är så svårt att få visum för att turnera i USA. Det är så dyrt och så svårt att bli godkänd. Vi har sån tur att vi får turnera och åka till så många platser, och det är ganska enkelt. Men jag tror att alla förstod att internationella artister inte bara kunde hoppa av. Så det kändes som ytterligare ett lager av allting.”
Hur lång tid var det mellan beslutet om bojkott och själva festivalen?
Bailey: "Det var nog omkring två veckor innan själva festivalen.”
Al: ”Men efter att Ella (Squirrel Flower) postade den här informationen var nog alla rätt snabba. Jag känner mig ganska lyckligt lottad. Vi pratar om den amerikanska militären, vilket är vårt ansvar att säga något om. Vi var i en position där vi mer eller mindre kunde skita i festivalen. Det är också ett privilegium att kunna göra det jämfört med hur det var för de internationella banden. Det var ett superenkelt beslut för oss. Och det var coolt att se att South by Southwest sedan tog bort de militära inslagen. Jag känner att i USA när någon kräver sådant, så händer det aldrig. Så det kändes som att jag hade stor respekt, ärligt talat, för att de lyssnade på de människor som byggde festivalen för att ens existera för vad den är. Jag kommer inte att säga att det frikänner någon till 100 %, men jag känner att vi i USA inte är vana vid att stora företag och evenemang lyssnar alls.”
Så det är som en seger? Att de faktiskt tog bort de militära inslagen?
Al: ”Ja. Ärligt talat. Och det känns som ett bra prejudikat. Men vår regering finansierar inte musik på samma sätt som konsten finansieras i Europa. Musik i USA drivs mestadels som företag och monopol, och jag känner att det är det musiker försöker kämpa emot. Men samtidigt är det verkligen svårt att inte delta, eftersom det finns så många monopol, som med streamingtjänsterna och bokningsföretagen.
“Så det är många svåra samtal som pågår hela tiden där folk vill säga "fuck you" till något. Men det känns inte alltid som att det finns ett annat tydligt alternativ som är tillgängligt för att fortsätta spela och dela musik. Jag tror att många av de saker som folk försöker motarbeta just nu är långsiktiga mål som kräver en allvarlig strukturell förändring. Så det var coolt att detta hände.”
Bailey: ”Man fick känna att något faktiskt hände. När allt detta var sagt tog de bort sin militära panel men fortsatte att vara värd för en uppsjö av AI-paneler och allt det där. Jag tror att det i det här fallet var en enkel sorts symbolisk pacificering för dem. Men de lyssnade, och folket vann, och det var väldigt meningsfullt.”
Al: ”Vi åkte tillbaks och spelade året därpå. Gatorna som vi pratade om som var fyllda med människor överallt var inte längre det. Vi skulle lasta in vår utrustning, och jag tänkte, varför är gatan avspärrad? Varför kan vi inte köra nerför gatan? De blockerar den så att alla kan komma ut på gatorna, men folket är inte här längre. Nu är det helt dött. De omstrukturerar festivalen just nu, jag tror delvis för att de bygger en ny byggnad i Austin. Men kanske också för att de inte kunde låta bli att ana effekten som bojkotten hade.”
Festivalens utveckling från folkfest till militärmässa för tankarna till musikbranschens utveckling, och gentrifiering i allmänhet. Vad är ens existensberättigandet för en folklig festival i vår nutida, moderna och individualistiska värld?
Bailey: ”Vi har inte pratat om det här högt på typ ett år eller så, förmodligen två. Jag skulle säga att det ligger en viss sanning i vikten av den här typen av storskaliga fysiska sammankomster i allmänhet, de har ju minskat. Men värdet av det på en känslomässig nivå finns fortfarande kvar. På en samhällsnivå finns det fortfarande kvar. För mig känns det som att festivalen splittrades vid en viss punkt, att det fortfarande finns och alltid kommer att finnas en avsikt som en möjlighet för band som turnerar. Men det är inte riktigt modellen för alla musiker längre. Nu kan du göra en skiva hemma, lägga upp den online och bli viral. Allt det här utan att någonsin lämna hemmet.”
”Jag tror att det finns en så stor variation i de typer av projekt som är gångbara för att hitta en publik med människor på ett sätt som är både fantastiskt och tillgängligt. Jag tycker det är så coolt att det är riktigt enkelt att spela in musik och ge det en chans om man vill. Och det var inte en grej för ett par decennier sedan där man, om man ville göra en bra inspelning, var tvungen att betala en massa pengar och gå till en studio.”
“Och om man ville att någon skulle höra det, var man tvungen att betala för marknadsföringen och få sina skivor tryckta. Allt det där bara för att få det att hända i sin egen stad. Det är en så död idé nu. Vi fyra skulle kunna koka ihop en låt just nu och lägga upp den online och sms:a den till en massa människor. Den skulle kunna bli en av de bästa låtarna av ren slump.”
”Det är ju det musikbranschen inte är baserad på nu, jag tycker att det är en vacker sak. Jag menar ingen respektlöshet alls med det, men man behöver inte vara ett band som kan spela live längre, vilket är coolt. Det är uppenbarligen fortfarande musik och det är samma sak, men det har skapat en helt annan spridning av saker på samma sätt som jag föreställer mig att teaterskådespelare kände när film först blev en grej.”
”Det är bara coolt att mediet kan förändras. Sociala medier har verkligen tagit bort den barriären för människor där man måste satsa så mycket på tur och att få något i händerna på rätt person. Nu har alla människor fria tyglar över att bara kunna sprida sin konst ut i universum om de så önskar, vilket är coolt. Men jag tror att det i det stora hela minskar värdet av att människor samlas fysiskt och den typ av energi det ger.”
Skulle ni säga att det har gjort skapandet mer individualistiskt snarare än samhällsdrivet, som konsten att skapa musik. Har det påverkat musikens gemenskap?
Bailey: ”Jag personligen känner så. Jag vet inte om många i vår gemenskap skulle hålla med om det. Det är en orörd sak, vilket kan vara coolt. Man kanske är fast i sin lilla stad och är den enda personen som stickar coola djurmössor. Man kanske känner sig ganska ensam i det, men nu kan man gå online och upptäcka att det finns ett helt gäng av folk som stickar coola djurmössor. Jag tror inte att internet förstör gemenskapen på något sätt, men det förändrar den definitivt. Och jag tror att det finns potential för ett antisocialt element i det.”
Al: ”Jag tror att anledningen till att det ens blev någon press om att vi bojkottar är för att vi råkar vara ett av de första banden efter Squirrel Flower som offentligt gjorde ett uttalande. Men jag känner inte att vi ledde något mer än att bara fortsätta dela informationen som Ella (Squirrel Flower) hade sammanställt. Men det kändes som en riktig gemenskap. Det kändes riktigt bra och det kom samman väldigt lätt.”
Faktumet att det är som en slags seger är intressant för oss. Det är inte direkt vår bild av USA, att de här sakerna kan lyckas. Det händer inte särskilt ofta i Sverige heller, så det är verkligen coolt att höra om det.
Al: ”Jag tror att vi har, eller att åtminstone jag har rosafärgade glasögon eftersom Europa finansierar konst. Och alltså, åh, det är så fantastiskt.”
Det är en ganska stor fråga just nu, eftersom vi just nu har en högerregering och de skär ner på kulturfinansieringen. Eller, inte bara de, utan egentligen alla politiker skär ner till förmån för militära satsningar. Det är det vi har som lite fokusfråga här på festivalen, vikten av att finansiera kultur.
Bailey: “Jag är nyfiken på att lära mig lite mer om politiken här, för om jag kan säga en sak om Zoran Ramdani så är det att DSA i USA ständigt hänvisar till Skandinavien som en modell för demokratisk socialism. De nämner ofta Sverige eller Danmark som en form av förebild.”
Baileys avslutande ord rör om oss. För oss kan det kännas helt världsfrånvänt att se Sverige som någon form av förebild, men kollar man på offentlig kulturfinansiering får man ju ändå medge att vi, historiskt, haft det lite lättare än USA. Men på sättet som vårt samhälle och vårt politiska samtal rör sig just nu så kan det nog vara ett minne blott.
För oss blir historien om South by Southwest något av en metafor. Kultur, gemenskap och folklighet; välfärd, prioriteras ned för militära intressen. Det är i exakt den riktningen som Sverige rör sig just nu, men det handlar inte om en festival, utan om hela vårt samhälle. Vad har vi egentligen kvar av vår kultur och gemenskap, när alla pengar ska gå till vapen istället för kulturen, sjukvården, skolan och resten av välfärden?
Valet är passerat, och med de pågående regeringsförhandlingarna är det svårt att förutspå någonting alls om hur kulturpolitiken kommer se ut de kommande 4 åren, men en sak är saker; RKU och REBELL ställer mot vapen och krigshets - Socialism, välfärd och en kultur för alla.
