Senkapitalismens sjukdom

2020 hade en tiondel av pojkar under arton en adhd-diagnos, varav 75% medicinerades. Även depression ökar. Fler diagnostiseras, var tionde svensk tar antidepressiva läkemedel. Vanligast är det hos unga kvinnor. Statistiken är inte enbart resultatet av att det har blivit lättare att söka hjälp eller att mentala problem har blivit mindre stigmatiserande - depression och andra mentala sjukdomar har helt enkelt blivit vanligare. Enligt Folkhälsomyndigheten har suicid ökat mest bland unga vuxna mellan 20-29 år, med en ökning så hög som 1.8 procent per år från 2006 till 2020. Vad är det för osynlig pest som har drabbat oss? Varför smittar den oss yngre i så hög utsträckning?

Pesten heter kapitalismen, och den går inte att bota med några droger. Nedskärningar i vården, underfinansierade skolor, bostadsbrist, ekonomisk osäkerhet och globala problem som den pågående miljökrisen och krig och krigshetsen med den, leder till att hela vår tillvaro blir osäker och framtiden oviss. En underfinansierad skola leder till att det inte finns tillräckligt med lärare. Barn får inte de resurser de behöver, och får sämre utbildning. Det börjar tidigt i förskolan med för stora barngrupper och för få vuxna, och föräldrar som jobbar sent. Vi blir lämnade åt oss själva redan vid barnsben. Dåliga löner och bostadsbrist gör att vi inte har råd att flytta hemifrån när vi blir äldre. Vi behöver bo hemma längre, och kan behöva stanna i dåliga familjeförhållanden. I ett samhälle där ens värde baseras på ens brukbarhet i det kapitalistiska systemet blir självkänslan dålig när man inte klarar sig själv. Ekonomiska problem leder till högre stress. Arbeten med dåliga villkor och låga löner, där vi inte får se resultatet av vårt slit och bara gör samma sak dagarna i ända, ger en känsla av hopplöshet. Nedskärningar i vården och privatiseringar gör att vi inte får den hjälp vi behöver i tid. Detta är alla tydliga orsaker som är lätta att definiera och analysera.

Men kapitalismen får också ett eget liv, med dessa problem som bränsle. Den blir en motor som går på tomgång. Kapitalismen ger oss ett hyperindividualistiskt samhälle där vi blir isolerade från varandra. För att motarbeta ensamheten söker vi ständigt nya identiteter att klänga oss fast vid. Istället för att skapa enhet gör den konstanta uppkopplingen oss ännu ensammare, med nya identiteter serverade till oss varje dag på våra skärmar. Vi förlorar oss själva i jakten på självförverkligande, vi blir självupptagna och inåtvända.

Chattpsykologsidor gör reklam på instagram, och tiktok säger att du är borderline eller autistisk. Samtidigt har det skapats en kultur där det ses som skamligt att söka hjälp från sina vänner eller sin familj. Man “lägger problem” på andra, och “ingen är skyldig någon någonting", vi ska ta hand om oss själva i så hög mån det går. Det finns många som säger att “alla borde ha en psykolog.” Men psykologerna blir ett tafatt försök att ersätta den tröst som en gemenskap ger oss, den gemenskap som kapitalismen berövar oss. Såklart bör man söka hjälp, problemen är i högsta grad verkliga, men vi bör göra oss medvetna om vart de kommer ifrån. Om vi inte levde såhär, hade vi inte behövt psykiatrin så mycket som vi gör nu. Det är inte något inneboende fel med oss, utan det är kapitalismen. Vi är fast i ett ekorrhjul, vi är ensamma och trötta och just därför blir det svårt att skapa förändring.

De flesta ungdomar blir obenägna att organisera sig för förändring när vi lär oss att bara tänka på oss själva, och det blivit en utmaning att ens gå upp på morgonen. Det är svårt att göra något åt det, eftersom att det är kulturen vi lever i och den går det inte att slita sig ifrån. Men vi kan göra oss medvetna om det, för att motarbeta effekterna i den mån det går. Prata med din granne, dina kollegor, dina vänner, och organisera dig. Kapitalismen gör oss sjuka, men botemedlet finns inte i concerta eller sertralin - det finns i ett socialistiskt samhälle.