Politikerna säger att målet är full sysselsättning, och det låter ju bra – det måste ju innebära att alla arbetsföra arbetar. Men riktigt så är det inte. Rebell undersöker vad arbetslösheten egentligen beror på, och varför den faktiskt är en nödvändig byggsten i den kapitalistiska ekonomin.
Denna text har tidigare publicerats i Rebell 4-2014
Det politikerna menar med full sysselsättning är "den arbetsföra befolkningen minus den procentsats som jämviktsarbetslösheten kräver", i dagsläget cirka 7.5 procent, arbetslösa. Alltså ska nästan 400 000 människor i Sverige vara arbetslösa för att kapitalismen ska gå runt. Den ekonomiska osäkerhet, sociala kyla, ohälsa och materiella knapphet som är arbetslöshetens konsekvens för individen och familjen är en ekonomisk kalkyl, en planerad åtgärd för att säkra höga vinster åt de redan rika.
Till den öppna arbetslösheten har vi också meningslösa "arbetsmarknadsåtgärder", som inte syftar till att få de arbetslösa i arbete utan att skapa så stor skräck och rädsla som möjligt bland de arbetande som ligger på gränsen till arbetslöshet – tydligast exemplifierad i Reinfeldt-regeringens Fas 3-helvete. Även om tredje fasen nu avskaffas väntar andra meningslösa tvångsåtgärder för de arbetslösa: gå en kurs i hur man använder en dator eller skriver ett proffsigare CV, för att nämna två exempel.
Officiellt förklaras arbetslösheten med att arbetarna kräver för mycket och ger (läs: köper) för lite. Vill ha högre lön men spenderar den inte i tillräcklig grad och förstör därmed förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. Om löneökningen tas ur kapitalistens vinst ändras inte den totala köpkraften till det sämre, troligen till det bättre eftersom kapitalister ogärna spenderar sin kosing på reella ting utan hellre lägger på hög eller spekulerar i aktier, medan arbetare behöver använda det lilla de tjänar för sitt uppehälle. För kapitalismen är minskad vinst en omöjlighet och därför måste höjda löner finansieras genom höjda priser. På så sätt kan arbetare inte gynnas av situationen: lönen kan inte höjas så pass mycket som krävs för att levnadsvillkoren ska förbättras, eftersom det som pengarna ska räcka till blir dyrare i takt med att lönen ökar. Ofta i högre takt, till och med. För att spä på efterfrågan och konsumtionen kan det tillverkas mer pengar. Då blir det inflation; först får folk mer pengar i plånboken, men snabbt är pengarna mindre värda och kapitalisterna kan ändå inte tjäna mer på sina varor. Men om arbetslösheten är hög kan inflationen motarbetas. När det finns hundra sökande på varje jobb kan kapitalisterna sänka lönerna istället. Fast då kan folk inte konsumera så mycket... Inflationen och arbetslösheten måste alltså vara i balans för kapitalismens väl.
Så, om arbetarna spenderar för låg andel av sin lön på det som produceras får produktionen skäras ned. På så sätt, säger kapitalisterna och dess företrädare, skapas de ekonomiska kriser där folk kastas ut i arbetslöshet. Men verkligheten är den att det är kapitalismens idé om produktion som fäller sig själv. Kapitalisterna har nämligen inget intresse i att fylla de behov som finns, de är bara intresserade av den efterfrågan som kan betala för sig. Mat som ingen kan betala för är överflödig och slängs därför, trots den massiva svält som råder i världen. Utbudet är mindre = priserna kan höjas. Så om det produceras för mycket, genom att produktionen har effektiviserats till exempel, så kan kapitalisterna inte tjäna lika mycket. Priserna faller, vinsten blir mindre och krisen är ett faktum. Kriserna inom kapitalismen är alltså överproduktionskriser.
Arbetslösheten funkar som en buffert och en prispressare. Genom att ha konkurrens om jobben kan man hålla kostnaderna nere för arbetet som ska utföras, det vill säga lönerna. Kräver en arbetare högre lön är det billigare att byta ut denne mot en ny, något som enkelt och snabbt går att göra bland en stor skara arbetslösa. Sliter arbetet hårt på arbetarna är det bara att skaffa nya ur bufferten, så slipper verksamheten omorganiseras och anpassas efter människor. Därför kräver arbetarna idag sällan rejäla löneökningar eller ordentliga villkor - vi är medvetna om vår utbytbarhet. Hellre ett dåligt jobb än inget alls. Är arbetslösheten i det egna landet för låg, så att lönerna inte kan hållas nere med hjälp av hotet om utbytbarhet, kan produktionen helt enkelt flytta utomlands till länder där arbetsvillkoren är sämre och inte lika reglerade som i Sverige. Detta i väntan på att arbetsvillkoren i Sverige ska försämras så till den grad att det blir lönsamt att flytta tillbaka produktionen. “Men det kommer ju inte hända!”, tänker du kanske då. Folk skulle ju bli vansinniga om de var tvungna att försämra sin situation och bli av med rättigheter som vi haft i nästan hundra år.
Ändå händer det. En hungrig arbetare är en viljesvag arbetare, det vet företagen. Så om arbetarna hotas med nedläggning av fabriken och produktionsflytt till ett annat land är det lätt att få dem att gå med på sämre villkor. Inte allt på en gång givetvis, utan lite i taget. Det börjar kanske med att skiftarbete införs. Rullande schema där alla måste jobba natt en vecka i månaden. Sedan kanske löneökningarna får vänta ett år. Eller så kanske de byts ut mot "förmåner", som rabatt på något som företaget producerar. En del av personalen kanske avskedas och de som är kvar får beordrad övertid. Bråkar någon får den också gå. Så småningom, när övertidstimmarna är för många, kan de nyss avskedade hyras in som timanställda via ett bemanningsföretag.
Om regeringsmakten hade menat allvar med att öka sysselsättningen hade det inte varit svårt att hitta verkningskraftiga åtgärder; 6 timmars arbetsdag, ökad personaltäthet i skolan och vården, bostadsbyggande för att eliminera bostadsbristen och så vidare är allihop enkla saker att verkställa och dessutom saker som vårt samhälle skriker efter.
Människan har efter tusentals år nått fram till en punkt där hon skulle kunna försörja alla jordens invånare med mat, husrum, kläder och kulturella, bildande och livsbejakande aktiviteter. Alla människor på jorden skulle kunna få arbete och ett materiellt och intellektuellt lyckligt liv. Inga tekniska hinder för detta finns längre. De enda hindren är av ekonomisk och politisk natur. Det som hindrar människans utveckling är den privata äganderätten till produktionsmedel och den därur uppkomna jakten på maximalprofit för ett litet gäng kapitalister.
Det återstår nu att i revolution störta den härskande klassen och frånta den all ekonomisk och politisk makt, samt överföra dess rikedomar i hela folkets ägo.
Under det kommande året kommer vi att lägga till en "Rebell"-flik på hemsidan. Där kommer vi dels publicera gamla texter från tidigare nummer av förbundets tidning Rebell, men också lägga ut nytt material. Detta är ett sätt att ställa om Rebell från pappersformatet, till den digitala sfären. Som ett led i detta arbete kommer vi nu under veckan fram tills 1 maj att publicera ett urval av texter som förbundet skrivit genom åren.
