Arbetets döttrar - Om kvinnor och våra jobb

Jag tar inte jättehårt på detta. Jag vet att jag gör ett bra jobb och att barnen gillar mig. Men det är ändå något som skaver. Barnens kommentarer är ju ett uttryck för något större.

Vi i förskolan jobbar i ett av Sveriges mest kvinnodominerade yrken. 89 procent av oss barnskötare är kvinnor, och 95 procent av förskollärarna. Jag kan räkna de män jag träffat i jobbet på ena handen, och då är det mest vikarier eller outbildade barnskötare som inte planerar att stanna i yrket (som jag själv…). Själv tycker jag att det är ganska skönt. Samtalen i personalrummet är förtroliga, toaletten är skinande ren, fredagsfikat är inte havrekakor från Coop.

Det är många som inte tycker som jag. Alla som jobbar i förskolan vet hur det fjäskas för männen i jobbet, både från barn och personal. Manliga pedagoger får ofta någon slags stjärnstatus och får leda spexiga samlingar och projekt. De vikarier jag mött som varit killar behöver ofta inte göra mer än att glida runt och leka lite i sandlådan för att bli älskade. Samtidigt vittnar kvinnor i mansdominerade yrken om sexuella trakasserier, mobbning och en sexistisk jargong. Det är så fruktansvärt orättvist.

Men kanske har mina mansvurmande kollegor och de as som håller borta kvinnor från mansdominerade yrken en poäng? Det är ett statistiskt faktum att ju fler kvinnor som finns i ett yrke, desto sämre är lönen. Jag har själv räknat samman genomsnittslönen på de fem mest kvinnodominerade yrkena som inte kräver högskoleutbildning, och motsvarande för män. Resultatet: en skillnad på nästan 5000 kronor.

Är det alltså en klyftig strategi för bättre villkor att mobba ut kvinnor från sina arbetsplatser? Svaret blir nog Nja.

Vi kan se att det finns ett tydligt samband mellan andelen kvinnor och lön, men det är inte lika lätt att se vad detta beror på. En förklaring som man ofta får höra är att det handlar om att män, på grund av sina egenskaper, skulle vara bättre förhandlare. Men detta kan inte stämma, för både manliga barnskötare och män i vården tjänar i genomsnitt mindre än sina kvinnliga kollegor.

Jag tror snarare att det handlar om arbetena i sig. De fem vanligaste yrkena bland kvinnor är alla inom offentlig sektor - vård, skola och omsorg. Det vanligaste för män, däremot, är att jobba i den privata sektorn. De sämst betalda arbeten är inte bara kvinnodominerade, utan arbeten som går ut på att omhänderta, vårda och uppfostra.

Vi som inte producerar varor, reparerar, säljer eller fraktar skapar inget mervärde åt kapitalisterna. Det finns kanske en poäng i att lära framtidens arbetare att lyda auktoriteter, följa regler och spola efter sig på toan, men vi är inte essentiella för produktionen. Barnen kunde lika gärna lämnas hemma som i sekelskiftets Sverige, eller ses efter av någon pundig granne som i USA.

Vi välfärdsarbetare är också relativt nya i samhället. Metall-, trä- eller pappersarbetare har kämpat sig till bättre villkor i mer än hundra år, men våra jobb har instiftats av socialdemokratin under folkhemstiden. Detta innebär att vi från början haft helt okej villkor. När välfärden nedmonteras, personaltätheten minskar och lokalerna försämras har vi i brist på tradition av facklig kamp funnit oss i skiten.

Arbetsköparna vill gärna skapa motsättningar mellan oss arbetare. När hamnarbetarna strejkade påstods det att det var sexistiskt eftersom vi kvinnor tjänar ännu mindre. Detta är självklart befängt! Oavsett kön suger det att vara arbetare under kapitalismen, några tusenlappar mer i lön spelar ingen roll. Även män lider av ökat tempo, hyvlingar och tyngre arbete.

Låt oss istället inspireras av andras kamper! Hamnarbetarna, piloterna och sophämtarna visar vägen framåt. När vi går samman och säger stopp till de konstanta försämringarna skapar vi en bättre miljö för både oss och barnen. Vi kan inte sitta och vänta på att någon manlig kollega magiskt ska rädda oss - vi ska ta kampen för bättre villkor här och nu!