Psykotisk skurk eller underklassens hjälte?

På hösten är film ett bra sätt att förströ tiden, när det regnar för mycket för att affischera eller dela flygblad. Dessutom är film också ett bra medium för att försöka förstå samtiden och samhällsförändringar. Filmen och kulturen är ju ofta en återspegling av stämningen i samhället, något som kanske blir extra tydligt i en film som Joker.

2019-11-06
Artikel

Jokern som karaktär har tidigare gestaltats som den perfekta skurken. En galning med alldeles för god företagsamhet – ett psykotiskt mastermind. I de superhjältefilmer där Batman ska framstå som mänsklighetens främsta blir Jokern mänsklighetens sämsta. För att hålla fram Batman och hans samarbetspartners som de verkliga hjältarna, som de som ska rädda Gotham City (i andra fall hela världen) från total misär och undergång behövs en spegelbild i form av välskrivna skurkar. Något som DC alltid varit mycket bra på. DC:s skurkar når, i mitt tycke, mycket längre än konkurrenten Marvels. För någon som håller DC:s hjälte-universum nära hjärtat var det därför med hög förväntan jag såg Joker, speciellt då Jokern på många sätt är den mest kända superskurken.

Vi är nog många som har konsumerat Batman och frågat oss om han verkligen är hjälten. Batmans hjältestatus är enbart byggd på den utrustning som hans ärvda rikedom kan köpa, en rikedom som arbetande människor har skapat. Istället för att använda sina pengar och sitt inflytande till att förbättra levnadsvillkoren för samhällets lägsta skikt, ger han sig ut i natten och mördar eller misshandlar dem. I sann överklassanda vill han inget hellre än att slå ner symptomen på klassamhället han själv är med och upprätthåller. Det är kanske ingen slump att Batman i många filmer framställs som en antihjälte – en man med en sådan historia kan inte vara en alltigenom “god” människa.

Även om Jokern främst är presenterad som Batmans evige antagonist är filmen Joker en helt annan gestaltning. Den visar upp Gotham City från sin allra värsta sida, från de lägsta skiktens perspektiv, med en fruktansvärd misär som växer i rännstenen. I staden råder sopstrejk, något som till och med börjar visa sig i de fina områdena! Bland soporna göds råttorna, och de fattiga i staden börjar sakta men säkert få nog likt en tryckkokare som sakta men säkert håller på att nå sin kritiska punkt. Sopstrejken är bara ett av alla uttryck för hur Gotham City rör sig mot avgrunden, där samhället faller samman enbart av sin egen oförmåga att fortsätta fungera. Att utgå från vanliga människor och deras verklighet hör inte till DC:s vanliga arbetsordning och genom filmen saknas de vanliga superhjältefilms-markörerna. Det här är en thriller utan dess like, där hjältar och framgångssagor lyser med sin frånvaro. Warner och produktionsteamet har klippt ut en av serietidningshistoriens mest kända skurkar ur sitt vanliga sammanhang och placerat honom i den vanliga världen, på samhällets botten.

Att Gotham framställs som en stad i misär är inget nytt, men i vanliga fall används stadens hårdhet för att rättfärdiga Batmans våld. He is the hero Gotham deserves. I Joker möter vi istället de människor som till skillnad från miljonären Bruce Wayne faktiskt måste leva sina liv i skiten. Här, bland sopor och råttor, lever Arthur Fleck med sin mamma i en nedgången lägenhet, nånstans långt från Gothams innerstad. På dagarna jobbar han som clown, på kvällarna kollar han på The Murray Franklin Show, en typisk amerikansk talkshow, tillsammans med sin mamma. Det är nödvändigt för honom att drömma sig bort från samhällets kollaps, även om han senare ska bli ett nav i stadens explosion.

Warner och DC lämnar oss inte helt utan koppling till de superhjältar som vi är vana att se i Gotham. På nyheterna diskuterar de rika och deras journalister hur staden ska styras. Thomas Wayne vill ställa upp till valet av borgmästare då han anser sig vara den enda som kan rädda de fattiga– clownerna, som han kallar dem– från sig själva. Familjen Wayne framställs som urbilden av de 1 procenten. Familjeöverhuvudet Thomas är en kall och hård kapitalist, mer lik en chef på Nestlé som vill privatisera vatten än den varma läkarpappan som vi möter i till exempel Batman Begins. Arthurs mamma går och väntar på Waynes allmosor, eftersom hon som tidigare anställd hos Wayne-familjen kommer få hjälp, Thomas Wayne är ju trots allt en så snäll man. Samtidigt som Arthurs mamma väntar på brev från Thomas Wayne går Arthur själv och samtalar med en socialsekreterare. Han lider nämligen av grava psykotiska besvär. Hos socialsekreteraren råder en fallen stämning, Arthur har svårt att bli förstådd och få svar på hur hans liv ska få rätsida. Till slut får han till råga på allt veta att nedskärningarna gör att han blir utan både socialkontor och mediciner. Kollapsen är total.

Efter att Arthur har fått sparken från sitt jobb som clown reser han ensam hemåt på tunnelbanan, fortfarande utsminkad. På tunnelbanan hamnar han i bråk med tre unga börshajar, tre unga svin som behandlar människorna omkring sig som smuts. Situationen urartar, och Arthur befinner sig plötsligt på det smutsiga tåggolvet och får motta spark efter spark. Så drar han pistol och skjuter bankgossarna. Han springer in på en toalett, först panikdrabbad och i upplösningstillstånd. Men snart börjar han dansa för sig själv.

Så föds Jokern. En skurk stigen ur smutsen, vars anhängare är de vanliga människorna på gatan som alla innerst inne hatar de rika. Kring trippelmordet föds ett uppror, där demonstranterna maskerar sig som clowner. Samtidigt går Thomas Wayne hårdare åt de fattiga och den nu arbetslöse Arthur rör sig närmare avgrunden, allt till förmån för hans allt mer framträdande alter ego.

En av de första tankarna som kommer till en efter man sett filmen var att karaktären Jokern blir för förutsägbar, man har sett det förut och man vet hur Jokern fungerar. Innan Arthur Fleck genomgår förvandlingen till superskurk är han oberäknelig, men när han gått in i Jokern blir han enkel att förstå. Det är precis detta som gör superhjältarna lättsmälta och lättillgängliga. De är enkla att förstå sig på, precis som deras antagonister. Men vi vet att verkligheten inte är så enkel att den kan uppdelas i hjältar och skurkar. Ofta använder vi, barn av nyliberalismens och senkapitalismens hårda tid, kultur som flykt från det onda utanför. Den kollaps som Gotham City befinner sig i är på många sätt också lik den som stora delar av vår verkliga värld befinner sig i.

Upproren sprider sig stadigt runt om i världen, nu senast i Latinamerika där folket i flera länder fått nog av högerpolitik och nedskärningar. När en viss gräns passeras kan arbetare och fattiga inte längre att fly undan verkligheten. Då exploderar tryckkokaren. Att bryta loss Jokern från den vanliga röda tråden där han leker katt och råtta med Batman gör hela bilden av superhjältestaden Gotham så mycket råare, men så mycket verkligare. Att ta bort sminket gör serietidningsfiguren djupare och ger det hela en mycket starkare koppling till dagens sönderruttnande samhälle.

Samtidigt som trippelmordet manar stadens lägre skikt till kamp och upproret växer, växer Jokern sig starkare i Arthur. När de illusioner som får Arthur att hänga kvar i vardagen en efter en krossas blir det allt mer uppenbart att han inte bara är ett offer för den råa stämningen i samhället, han är en produkt av densamma. Han är en personifiering av det kalla och han är ett enkelt svar på vad som händer när det utdelats för många sparkar mot underklassen. Gotham City rör sig närmare avgrunden, samtidigt som Jokern dansar fram som anti-hjälten stadens utsugna har väntat på.

I said, that's life (that's life) and as funny as it may seem
Some people get their kicks
Stompin' on a dream
But I don't let it, let it get me down
'Cause this fine old world it keeps spinnin' around

Frank Sinatra sjunger. Arthur dansar. Joker är en rå del av superhjälte-universumen, precis som Logan som behandlade Wolverine i en dystopisk framtid. Det som är intressant med Joker och gör den sevärd (utöver de starka skådespelarinsatserna och det skickliga fotot) är hur den gör om genren kring superhjältarna, gör det hela mer verkligt och lite enklare att hantera i relation till våra vardagliga liv.

Jag lämnade biografen med ett sug efter mer, mer av den här dystopin som skapar anti-hjältar. Men mest av allt vill jag nog ha mer av det förbannade upproret, även här på hemmaplan. Ilskan mot kapitalister som Thomas Wayne behövs alltid i vårt samhälle, för ur den ilskan växer viljan till kamp.

Arvid Gustafsson

RKU-Göteborg