Revolutionens filosofi

Rörande just den sortens kan man säga att den har vi ingen nytta alls av. Den är helt värdelös för oss. Men det är inte den enda sorten. Vad är då filosofi? Man kan hävda att det är ett sätt att tänka. Eller snarare vetenskapen om hur man gör när man tänker. Hur blir det här till något konstigt om meningen med livet? Det visar sig att svaret på frågan om hur man gör när man tänker kräver svar på frågor om hur världen fungerar. Inte då hur en viss del av världen fungerar, utan hur den fungerar i allmänhet. Det har därför sagts att filosofin är den vetenskap som gäller oavsett vad man tittar på. Oavsett om man tittar på samhället, på ett matteproblem eller funderar över livet i allmänhet måste man kunna tänka på ungefär samma sätt. Det är den vetenskapen filosofin försöker vara, en vetenskap som genom att förklara hur världen fungerar också kan berätta för oss hur vi måste tänka för att förstå oss på saker.

Från början fanns det inte så mycket till en revolutionär filosofi. De tidiga revolutionärerna insåg däremot att det fanns ett behov av att tänka på ett visst sätt, om man någonsin skulle kunna förstå, kunna agera i och även förändra verkligheten. Genom att veta hur världen i allmänhet fungerar kan vi förstå hur man bör tänka. Genom att veta om hur man tänker kan vi förstå vad saker som händer beror på. Genom att förstå varför saker händer kan vi dels förklara det och dels bestämma vad vi ska göra åt det. Den nyttan har vi revolutionärer av filosofin.
Vad är då vår filosofi? Hur skiljer den sig från ett sökande efter meningen med livet? Om vi ska svara på den frågan, måste vi titta på två huvudgrenar inom filosofin. Vad som egentligen skiljer dessa åt är frågan om hur tänkandet förhåller sig till verkligheten. Det här kanske inte låter som den viktigaste saken att diskutera, men det är filosofins största skiljelinje. Idéer från den ena grenen är i helt annorlunda från idéer från den andra. Hur kommer det sig då att den här frågan är så grundläggande att kampen mellan de här två grenarna är ett återkommande tema genom hela filosofins historia?

Vi börjar med att titta på den första grenen. Den kallas för idealismen.

Man kan säga att idealismen bygger på att tanken står över verkligheten och formar den. Idealismen hävdar att verkligheten i sig kommer från tänkandet. När man säger det på det sättet kan det låta konstigt att ens fundera på att något sådant skulle vara på riktigt, men när man börjar titta på vad det här innebär kan de flesta komma på många exempel på sådana tankesätt. Filosofin är som sagt vetenskapen om hur man tänker och för resonemang, och det är självklart att alla resonemang hör till någon filosofi, utan att den som faktiskt kommer fram till resonemanget ens behöver veta om det. Den medvetna idealismen hör till stor del samman med religiösa tänkare, som inte har så svårt för synsättet att något högre väsens tänkande styr verkligheten. Allt sedan religionen fått mindre inflytande i delar av världen har den medvetna idealismen minskat. Det betyder däremot inte att idealismen i sig har minskat. Det finns gott om människor som gärna resonerar på ett idealistiskt sätt. När man börjar titta på vad det betyder att sätta tanken över verkligheten, kan man tänka sig många gånger när man varit med om att folk har gjort det. Ta ett enkelt resonemang som exempel. Ta resonemanget att det skulle vara bra att USA går i krig med Syrien, eftersom Bashar al Assad är en galen diktator. Det här är ett resonemang man absolut har hört. Redan i hur resonemanget är formulerat lyser idealismen igenom. Om vi tänker tillbaka på tiden när krigshetsen mot Syrien var som starkast, kommer vi ihåg att resonemanget som det står några rader upp är resonemanget i sin helhet. Ingen tanke lades på att gräva djupare, att se till situationen så som den var. Istället valde man att se sina idéer och värderingar, samt det faktum att läget i Syrien inte stämde överens med dem som huvudsaken.

För ett annat exempel kan vi ta en ideologi som har blivit lite på modet bland över- och medelklassens unga, libertarianismen. Hela den ideologin bygger på idealistisk grund. Man bygger allt på sitt ideal om frihet. Många libertarianer vill legalisera narkotika, prostitution, och generellt ha så lite regler att följa som möjligt, allt med hänvisning till frihetsidealet som ideologin bygger på. De verkliga konsekvenser det skulle få för samhället, och som man lätt kan påvisa genom att använda verkliga exempel, är inte det viktiga. Det viktiga är idealet.

Det är på det här sättet idealismen fungerar idag. Ingen, utom möjligen enskilda fundamentalister, bekänner sig öppet till idealismen. Däremot använder många sig gärna av idealistiska resonemang, resonemang där tankar och idéer är det viktigaste. När arbetarrörelsen tog sina första steg insåg man ganska fort att idealismen var värdelös. Idealismen innebär att verkligheten inte kan eller behöver förklaras. Verkligheten är bara en produkt av tänkandet, som inte går att förklara. Ofta hänvisas till ännu ett ideal, till exempel människans natur, när en idealist ska förklara hur tänkandet uppkommer. Det här passar överklassen ganska bra. En verklighet som ser ut på det viset är omöjlig att förändra. Det passar å andra sidan oss revolutionärer väldigt dåligt. Ett sätt att tänka som inte kan hjälpa oss förklara någonting, som leder till rent absurda slutsatser och som dessutom säger att verkligheten inte går att förändra är värdelös för oss.

Det finns däremot en annan gren av filosofin. En gren som hävdar att verkligheten står över tanken och att verkligheten formar tanken. Denna kallas för materialismen, och är inte värdelös för oss. När man har tagit ställning mot idealismen finns egentligen bara materialismen kvar. Synsätt som lånar av båda grenarna finns men blir alltid till ett hopkok av resonemang som säger emot varandra och oftast lutar åt idealismen. Det beror på att det inte går att förena idealismen med materialismen, eftersom de är varandras motsatser. Varje seriöst försök till en filosofisk inriktning är antingen idealistiskt eller materialistiskt. Hur tänker man då som en materialist? Vi återgår till exemplet om Syrien. En idealist nöjer sig med att konstatera att läget i Syrien inte sammanfaller med dennes ideal om frihet och demokrati. En materialist å andra sidan börjar med att ställa en enkel fråga. Hur ser läget ut idag? Man ställer sedan en följdfråga. Hur blev det på det viset? Redan här börjar skillnaden bli uppenbar. Istället för att utgå från hur man tycker att läget borde vara, utgår man från hur läget faktiskt är.

Nästa skillnad kommer när man ska ta reda på svaren på sina frågor. En idealist söker ofta svaren på fel ställe. Istället för att utreda verkligheten så som den är och har varit, och hur detta skiljer sig från den verklighet som har givit upphov till vårt sätt att tänka, ställer man ofta frågor som mer relaterar till tänkandet i sig. Istället för att se hur de verkliga skillnaderna har påverkat tänkandet, tittar man på hur skillnaderna i tänkandet har påverkat verkligheten. Även här hamnar idealismen i en återvändsgränd. Det blir omöjligt att förklara någonting med en annan förklaring än att syrierna tänker fel och dåligt, och därför blir verkligheten därefter. En materialist vänder på det resonemanget. Istället för att konstatera att tänkandet är fel och dåligt, söker en materialist svaren i den verkliga situationen. Efter en större mängd följdfrågor kommer en materialist fram till hur situationen i Syrien kunnat bli som den är. När man förstår den verklighet där det styrande Baathpartiet verkade, en verklighet där man var tvungen att navigera mellan två supermakters ambitioner där den ena sedan försvann, kan man förstå varför det ser ut som det gör. Man kan då inte dra någon annan slutsats än att den kvarvarande supermakten aldrig kommer bomba sig till någon förbättring i Syrien. En slutsats som idealisten aldrig skulle kunna ha dragit.

Det materialistiska synsättet är inte okänt. Inom stora delar av vetenskapen är synsättet norm. Det är ganska förståeligt. Hur skulle man bevisa någonting med hjälp av ett tankesätt som innebär att man kan tänka bort alla former av bevis? Det är självklart helt omöjligt. Idealismen har under en väldigt lång tid hållit tillbaka vetenskapen när den tillämpades av religiösa individer för att stärka sina maktpositioner. Det visade sig sedan att inget som dessa hävdade var vetenskap stämde. För att ta ett modernare exempel avfärdade Albert Einstein den numera i forskarkretsar allmänt erkända kvantfysiken med motiveringen att Gud inte spelade tärning. Han valde därför att inte spela den roll han annars hade kunnat göra inom den moderna fysiken, trots att hans teorier ändå spelade en enorm roll. Allt på grund av idealistiska fördomar.

Varför drar sig då inte folk för att använda idealismen på samhällsvetenskapen, även om de aldrig skulle göra något liknande om det rörde kemi eller fysik? För att få svar på den frågan måste man gå tillbaka i historien till 1800-talet, en tid då det fanns en stor mängd vetenskapsmän som försökte använda den vetenskapliga modellen för att förklara samhället och ekonomin. Vad som ändrade på detta var egentligen att det blev uppenbart för den styrande eliten att den här utvecklingen var farlig för dem. På samma sätt som vetenskapen hade varit farlig för den gamla religiösa eliten blev den materialistiska samhällssynen farlig för kapitalismen. Detta eftersom det blev allt mer uppenbart att en materialistisk samhällssyn talade om kapitalismens undergång.

Den tidiga materialismen, som var nödvändig för alla som ville tala om ett nytt samhälle, led ofta av idealistiska fördomar. Ofta var de ett resultat av samma grundläggande idealistiska tankefel. Man började med att föreställa sig ett drömscenario, och sedan ställde man det över verkligheten. Först när man hade ett fantasisamhälle försökte man faktiskt se till verkligheten, men då bara för att berättiga sitt drömsamhälle. Eftersom de då börjat i fel ände, slutade motiveringen oftast med ett idealistiskt resonemang som allt som oftast byggde på att ens eget lilla fantasisamhälle var mest i linje med människans natur eller något liknande ideal. Det här var helt ofarligt, och det kunde kapitalisterna därför leva med.

Diverse riktningar av filosofi som var tänkt som materialistiska uppkom på detta tidiga stadium. I princip alla de här riktningarna led av någon form av idealistiskt tankegods. De flesta av de här är inte viktiga idag, men en av dem förtjänar att diskuteras. Resonemang som kommer av den här typen av så kallad materialism används nämligen ofta av idealister, och på ungefär samma sätt som idealistiska resonemang brukar användas. Detta är vad som brukar kallas för den mekaniska materialismen.
Enligt denna filosofi existerar inte tänkandet överhuvudtaget som någonting annat än en uppfattning av verkligheten. Tänkandet kan inte påverka verkligheten, eftersom verkligheten är som den är oavsett vad människor tänker om den. Den här inriktningen är bra för att påvisa hur lätt idealistiska tankefällor kan uppstå även om man gör sitt bästa för att vara materialist. Det här är nämligen, oavsett vad man kallar den, en fullständigt idealistisk filosofi.

Det torde inte tyckas så underligt egentligen. Tittar man på vad det innebär, säger man faktiskt samma sak som en idealist säger. Man har bara bytt plats på orden ”tanke” och ”verklighet”. Istället för att hävda till naturens ordning, Gud eller mänsklig girighet hävdar man till den mystiska verkligheten. Men oavsett vad man kallar den spelar den samma roll som vilket ideal som helst för en idealist. Ett idealistiskt resonemang kan fås att låta helt materialistiskt, men är ändå idealistiskt. Oavsett om man kallar sitt ideal för ”verkligheten” eller för ”Gud”.

Vad är då farligt för kapitalismen? Det som är farligt för kapitalismen är den utveckling av materialismen som förkastar alla idealistiska resonemang. Det är den som blev den revolutionära filosofin. Den berättar för oss hur man ska se på världen i allmänhet, och visar oss att det går att förändra verkligheten, och det utan att människans natur, Gud, den mänskliga girigheten eller ens verkligheten själv kan ställa sig i vägen.