Kapitalismens kontraster – mellan fras och verklighet

Den borgerliga demokratin påstås vara den högsta form av samhälle och man menar att marknaden är kapabel att lösa alla eventuella problem vi stöter på. Kapitalismen och den formella likheten inför lagen ger oss alla de mest gynnsamma förutsättningar att lyckas. Kapitalister är samhällshjältar och ”jobbskapare” som lyfter folk ur fattigdom. Men ser vi bortom alla de här fraserna och idealen upptäcker vi snart att de hamnar i skarp kontrast mot verkligheten.

Det kapitalistiska produktionssättet har under dess korta existens skapat stora rikedomar, men det har också koncentrerat dessa i ett fåtal händer, och utvecklingen går fortsatt i den riktningen. Enligt Oxfams senaste rapport om global ojämlikhet äger de tio rikaste personerna mer än de 3,1 miljarder fattigaste. Hårt arbete lönar sig får vi ofta höra, men om det vore så hade fördelningen av världens rikedomar varit den omvända. Det är arbetarklassen som i fabriker och verkstäder, på byggen och i sjukvård, i logistik och handel får den kapitalistiska ekonomins hjul att snurra. Men trots detta får de bara se en bråkdel av det värde de skapar, resten går till de som äger. Även om det vore sant att vem som helst kunde ta sig till toppen (vilket det inte är) så kan aldrig alla göra det. För att kapitalisterna ska kunna fortsätta vara kapitalister måste det också finnas de som inte har något annat val än att lönearbeta.

Och eftersom det är kapitalisterna, ägarklassen, som bestämmer över produktionen så blir målet med den enbart jakten på vinst. Utanför de enskilda företagens nivå existerar det ingen plan för vad som ska produceras eller varför. Bara det som är lönsamt kommer att produceras och endast de med tillräcklig ”betalningsvilja” (för att använda högerns nyspråk) kommer att få ta del av det. Det är varför svält kan existera samtidigt som vi överproducerar mat, varför bostäder kan stå tomma i samma städer där folk går hemlösa. Varför kläder och skor som inte kan säljas skärs sönder eller bränns istället för att gå till de som inte har några. Utbudet kan existera såväl som efterfrågan, men marknaden har inget ansvar att fylla behoven.

Det räcker dock inte att se kapitalismens brister och utifrån det fantisera ihop ett annat mer rationellt system som löser dem, då begår vi samma fel som kapitalismens idealistiska försvarare. Karl Marx och Friedrich Engels skrev på sin tid långa polemiker mot just såna utopiska socialister och menade att en modern socialism istället måste stå på vetenskaplig grund. Genom att studera hur tidigare produktionssätt genom historien har gått i graven kan vi också förstå vilka motsättningar som finns inbyggda i kapitalismen och vilka krafter som kommer kunna störta den.

Kapitalismens huvudmotsättning står mellan den socialiserade produktionen och det privata ägandet, och det är just den här motsättningen som skapar den avgrundsdjupa klyftan mellan fras och verklighet – vad kapitalismen är i teorin och vad den faktiskt är. Motsättningen kan bara lösas genom att även ägandet görs socialt, en uppgift enbart arbetarklassen är kapabel till – och det genom medveten och organiserad kamp mot borgarklassen. Inte genom vackra fraser.