Chile och den halva revolutionen

Först och främst måste vi reda ut vem Allende var och vad han faktiskt gjorde. Allende valdes som president i Chile 1970, då han kandiderade för valalliansen Unido popular, som var en enhetsfront bestående av ett antal socialistiska och kommunistiska partier. Här ska man också vara tydlig med att Allende, trots alla hans brister, var en marxist och inte en socialdemokrat, oavsett vad småborgerliga opportunister som Gabriel Boric i Chile och diverse sossar i Vänsterpartiet här i Sverige vill påstå. Faktum är att det blir omöjligt att förstå den chilenska utvecklingen under Allende utan den insikten. Man kan heller inte förklara Allendes agerande utan den. Innan vi går vidare måste vi veta hur det Chile som valde Allende till president såg ut.

Chile 1970 var ett djupt splittrat land, försatt i en närmast konstant ekonomisk kris. Omkring 12 procent av landets befolkning var analfabeter, arbetslösheten var hög och inflationen låg på 36.1 procent. Som en del av Chiles koloniala arv utsattes Mapuche och andra urinvånare för ett grovt förtryck och förvägrades grundläggande utbildning. Samtidigt kunde den vita eliten hålla både den politiska och ekonomiska makten i huvudsak för sig själva. Landets ekonomi dominerades av utländska kapitalister som kontrollerade nyckelindustrierna, den främsta av dem kopparbrytningen. En av få ljusglimtar var exproprieringen av större gårdar som påbörjats under den föregående presidentens regering. Detta var ett Chile, där till och med kristdemokraterna – PDC –, varit tvungna att gå till val på ett progressivt valprogram. Samma parti skulle bara tre år senare stödja statskuppen utan några förbehåll.

Mot bakgrund av detta påbörjade Allendes regering ett antal projekt, omedelbart efter att han tillträdde posten som president. Några exempel inkluderar nationaliseringen av bankväsendet och koppargruvorna, en kampanj för att öka läskunnigheten, nybyggnation av bostäder i statlig regi, integreringen av Mapuche i skolan, krav på att halva bolagsledningen skulle väljas av arbetarna inom vissa företag samt en jordbruksreform för att bryta upp de stora jordägarnas makt. Två exempel där man kan dra positiva lärdomar från Chile är Project CyberSyn och de så kallade “Allendistas”. Project CyberSyn var, i korta drag, ett försök att planera och samordna ekonomin inom och mellan de statliga bolagen med hjälp av datorer, telex (en föregångare till faxmaskiner) och simulering av ekonomiska resultat (kallat CHECO). Genom CyberSyn kunde man få information nästan i realtid, vilket tillsammans med datorernas snabba uträkningar och simuleringar i CHECO tillät effektiv och flexibel planering av den industriella verksamheten. CyberSyn hjälpte Chile hålla ekonomin i styr under USAs ekonomiska krigföring. Vad gäller “Allendistas”, var de anhängare av och medlemmar ur de partier som ingick i Unido Popular. De gav sig ut i Chile, främst på landsbygden, för att frivilligt delta i uppbyggandet av socialismen, både i det ekonomiska arbetet och genom att börja bygga en dubbelmaktstruktur, där politiska beslut flyttades närmare folket.

Den viktigaste negativa lärdomen att dra från Allendes Chile, är misslyckandet att fullfölja revolutionen. Detta kan sammanfattas i två punkter. Den ena är misslyckandet att utnyttja den politiska dubbelmaktstrukturen. Chile var fullt av olika arbetarråd, men dessa utnyttjades aldrig fullt ut när högern och borgerligheten, uppbackad av utländska ekonomiska intressen, satte käppar i hjulet för det socialistiska uppbygget. En del av svaret till detta går att finna i den andra punkten, som är misslyckandet att avväpna borgerligheten, dess armé och poliskår, samt att beväpna arbetarna i förberedelse mot den kupp som skulle komma, trots både ett tidigare försök till statskupp och den utbredda terrorism som högern var ansvarig för. Dessa misstag både försvårade byggandet av socialismen och gjorde det omöjligt att värja sig mot den kupp som Pinochet ledde den elfte september 1973, en kupp som genomfördes med stöd av imperialisterna i USA.

Vad blir då slutsatsen? Den blir inte att parlamentarismen är lönlös, som sekteristiska organisationer ibland framför, men den blir inte heller den som opportunister som Boric har dragit, att man måste vara försiktig, hålla god ton och följsamt hålla sig till det borgerliga etablissemangets politik. Tvärtom på båda punkter. Det parlamentariska arbetet fyller en viktig funktion, särskilt i ett land med en relativt välutvecklad borgerlig demokrati. Det ger arbetarklassen nödvändiga erfarenheter vad gäller organisering och det politiska arbetet, och en seger i parlamentet kan definitivt utgöra startskottet i den revolutionära processen. Men det finns inget utrymme för vacklan, de mäktiga lämnar ingenting ifrån sig gratis. Makten backar bara när den möts av annan makt, därför är det också nödvändigt att fullfölja revolutionen. Borgerligheten har visat gång på gång, att de är beredda att ta till alla medel för att behålla sina rikedomar. Och vill vi undvika ett nytt Chile, måste vi vara beredda på att avväpna borgarna, och försvara vår revolution. Chile genomförde bara en halv revolution, därför blev Salvador Allende, Victor Jara och många tusen med dem martyrer. Vi kommer inte göra samma misstag.