Ett kärleksbrev till Proletärkultur förlag

1930 startade Sveriges Kommunistiska Parti förlaget Arbetarkultur som gav ut allt ifrån marxistiska klassiker och pamfletter som förklarade partiets politik i olika aktuella frågor, till romaner, noveller och grammofonskivor. Att ett revolutionärt arbetarparti skulle se till att det fanns tillgång till politisk litteratur till låga priser sågs som en självklarhet. Dessutom att man skulle sprida sin egen progressiva kultur som ett motmedel mot den borgerliga och socialdemokratiska hegemoniska kulturen. Det finns fortfarande mycket som är läsvärt som gavs ut av Arbetarkultur, även efter det att ledningen i SKP/VPK under 50- och 60-talet övergett den radikala klasskampen. Till exempel kan jag varmt rekommendera Arvid Rundbergs En svensk arbetares memoarer eller C.H. Hermanssons intervjuböcker Kommunister om de vanliga människor som under 1900-talets första halva var med och byggde upp den kommunistiska rörelsen i Sverige.

När vårt moderparti bildades i utbrytningarnas och splittringarnas tid runt skiftet mellan 60- och 70-tal så var det lika självklart för dem som för SKP på 30-talet att man skulle ha ett eget förlag. Proletärkultur var fött. Förutom likheten med VPK:s Arbetarkultur så var namnvalet också en uppenbar blinkning till kulturrörelsen Prolekult som funnits i det unga Sovjetryssland.

Till Proletärkulturs mest kända utgivning hör väl Dan Berglunds tidiga skivor, Knutna nävars kampsånger, Marxismens klassiker i tjugotvå band och Frank Baudes Leve de vilda strejkerna. Men det jag vill uppmärksamma här är framförallt förlagets skönlitterära utgivning. På 70-talet var det framförallt översättningar av utländska berättelser som gällde. Den danska Hanne – Den okuvliga männsikan, tyska Röd Front Berlin 1929, finska Kiimasjärvis erövring och de sovjetiska Hur stålet härdades och Stål och slagg. Alla i en ganska uppfostrande tradition med tydlig sensmoral om hur en god kommunistisk arbetare ska vara. Lite knepigt ibland kanske med en modern läsares ögon men fortfarande alla klart läsvärda, om inte annat som historiska dokument. Novellsamlingen Semester och romansviten Smaragden kom också ut av svenska författare under 70-talet.

På 80-talet gick man över till mer svensk utgivning med bland annat Alice Staffan Beckmans Skuggan av en fågel och Habers sista dagar och Per Forsmans (pseudonym för Örjan Nyström) novellsamling Kärlek om eftermiddagen samt romanen Verksamhetsberättelse. Det är fortfarande djupt politiska berättelser, ofta med klass och klasskamp som centrala teman, men ändå med en mer eftertänksam och lågmäld ton än verken från 70-talet. En inte så konstig utveckling under ett årtionde där partiet höll på att rota sig efter de något radikalistiska ungdomsåren, samt med tanke på samhällsutvecklingen med industrier som flyttade utomlands och en politisk karta som ritades om med borgerliga maktskiften och en begynnande nyliberalism. En del översatta berättelser kom också under 80-talet, till exempel Var hör du hemma – Proletär? av danskan Ditte Cederstrand om den tyska revolutionen 1918.

Just Skuggan av en fågel och Kärlek om eftermiddagen skulle jag våga säga tillhör bland den bästa politiska skönlitteratur jag läst de senaste åren – rekommenderas varmt! Under 90-, 00- och 10-talet gavs det vad jag vet inte ut särskilt mycket skönlitterärt på förlaget men 2022 blev det comeback med Micke Evhammars Ögonblicket och andra noveller. Där har jag bara läst ett par av novellerna än så länge men jag vågar mig på att rekommendera den ändå. Ett bra bidrag till den revival som den svenska arbetarlitteraturen har just nu – kolla in föreningen Arbetarskrivares utgivning om ni vill ha mer sånt!

Om det svenska klassamhällets och vår rörelses historia vill jag därutöver slå ett slag för Klass mot klass – Kommunisternas taktik under 30-talskrisen, Från mörkret stiga vi mot ljuset – Arbetarrörelsens historia i Sverige, Mot strömmen – Frank Baude om 30 år i svensk vänsterpolitik och Hjördis Fohrmans nyligen utkomna Arbetets döttrar – Arbetarkvinnans historia. Och såklart icke att förglömma Anders Carlssons jätteverk Resa in i det okända om Sovjetunionens historia.

Utgivningen idag är knappast massiv, men den har ändå tagit ett litet kliv framåt sen jag själv gick med i rörelsen för ett par år sen vilket jag tycker känns väldigt positivt att se. Jag tror verkligen inte att vi ska underskatta vikten av att det finns ett kommunistiskt bokförlag för spridningen av politisk teori och progressiv kultur. Så jag vill rikta en uppmaning till alla som läser det här – stötta Proletärkultur! Och till alla ungkommunister vill jag säga – kom ihåg att det imorgon är vi som ska förvalta och utveckla förlaget. Proletärkultur är ingen gigantisk monolit, det är en del av vår rörelse lika mycket som du och jag. Proletärkultur är ditt och mitt, det är vårat gemensamt.