Nooshi Dadgostar & Simona Mohamsson i “Beyond Politics med Messiah Hallberg”
Något vi sett fram emot under festivalens två första dagar var samtalet mellan Nooshi Dadgostar och Simona Mohamsson på scenen “Wow Talks” som leds av Messiah Hallberg. Samtalet gick under titeln “Beyond politics”, så vad man egentligen kunde förvänta sig var svårt att veta. Samtalet gick definitivt “beyond politics” men inte alltid. Det blev snack om valrörelsen, fyraprocentsspärren och vad en typisk vänster eller liberalväljare faktiskt är.
Här kommer några av våra favoritdelar ur samtalet:
Tidigt i programmet berättar Liberalernas partiledare Simona Mohamsson om hur kul hon tycker det är med valrörelse. Hon menar att politikerna, som hon och Nooshi, går runt hela tiden och tänker på och snackar politik. Detta medans resten av folket mest suckar när det kommer på tal FÖRUTOM under en pågående valrörelse. Då piggnar dem vanliga, dödliga till och är redo att snacka politik.
Det som fascinerade mig mest med Mohamssons utläggning var när hon påstod att hon kan gå runt och knacka dörr under icke-valår. Vi har såklart inget belägg för det här; men man undrar ju hur ofta Liberalernas partiledare går runt och knackar dörr helt utan kameror eller annan press under ett helt vanligt icke-valår. Den enda gången jag kan minnas att jag sett politiker från Liberalerna strosa runt bland “dem vanliga” är när Martin Melin och partikollegan och ministern Mats Persson besökte Rinkeby, med ministern klädd i skottsäker väst.
Nooshi Dadgostar menar att valrörelsen blivit “Trumpifierad”. Med det menar hon att ingen vill prata om de “viktiga grejerna”, utan hela tiden skiftar fokus. Messiah Hallberg undrar om det är “Islamistgrejerna” (hans formulering, antagligen syftar han på den senaste mediaskandalen där riksdagsledamöter från V skrivit brev till palestinska fångar) som Nooshi inte vill prata om. Nooshi svarar att hon vill prata om de viktiga sakerna såsom jobben och sjukvården, men också att det är så gött i Göteborg.
Göteborg blir en het potatis under samtalet. Nooshi menar att staden och dess politik är en förebild för hela Sverige och att den typiska vänsterväljaren helt enkelt är en Göteborgare. Man undrar ju vad hon syftar på med dessa formuleringar, är det att staden prioriterar lyxbyggen över bostäder åt unga? Eller chockhöjningarna av hyrorna i Landala, som totalt motsätter sig Robert Dicksons stiftelses sociala uppdrag?
Låt oss återgå till personerna Mohamsson och Dadgostar:
Mohamsson ger ett torrt och påklistrat intryck under hela samtalet. Det torraste ögonblicket från L-ledaren är när hon utbrister att den s.k. “Trumpifierade valrörelsen” behöver FLER kramar, inte färre! Vi säger, varför stanna där? Låt oss bara ta varandra i händerna, kramas och sjunga We shall overcome!
Hon försöker sig också på ett six-seven skämt som helt faller pladask. Ingen i publiken drar ens på mungiporna när liberalen ska vara relaterbar med… ja? Vem egentligen? Hennes sköna påklistrade persona börjar sedan krackelera när samtalsledaren Messiah Hallberg börjar nysta i huruvida Mohamssons chef, statsminister Ulf Kristerssons musikintresse är genuint eller inte. Detta slutar i den obehagliga repliken i stil med ungefär "vi kan ringa honom så får han svara" från Mohamsson.
Pinsammast är nog ändå Nooshi Dadgostar under Hallbergs segment “låt oss lyssna på musik” som går ut på att de båda partiledarna fått välja ut tre låtar de känner starkt inför. Tror ni att Dadgostar faktiskt valt ut låtarna själv? Nej det gjorde hon nog inte och det verkar hon också lite stolt över.
Hon valde som sin sista låt den officiella VM-låten för det gångna världsmästerskapet, “Dai Dai” av Shakira och Burna Boy. Detta leder till det bästa från hela samtalet, att höra Nooshi Dadgostar och Simona Mohamsson diskutera ex-spelaren John Guidettis expertskap under VM, det värmde i hjärtat.
Slutsatsen från detta samtal formuleras bäst; Fan vad politiker är konstiga.
Nooshi Dadgostar får en av fem rebeller.
Simona Mohamsson får en av fem rebeller.
Messiah Hallberg får tre av fem rebeller.
& Liberalerna får 2.2% av fem rebeller.
REBELLs recension av presscentret och maten på Wayoutwest
Presscentret
På festivalens VIP-område möts REBELLs redaktörer av en flådig liten byggnad kallad ”presscenter”.
Här är det stundvis smockfullt av vad som verkar vara relativt seriösa fotografer och mediarepresentanter, däremellan SVT.
REBELLs närvaro i pressrummet, trots att vi endast är två personer i mängden, blir tydlig. Emellanåt möts vi av lite halvt sneda blickar från de mycket tysta och allvarliga redaktörer som befinner sig på plats. Kanske är det prasslet från våra gratispåsar av ostbågar, det återkommande besöket vid fikabordet där vi ivrigt väntar på att Redbullen ska dyka upp, eller helt enkelt småpratet om alla saker vi genomfört och vad som komma skall.
Här knappras det tyst på tangenterna eller pratas om seriösa saker. Vi från REBELLs redaktion gör självklart vårt yttersta för att inte störa, men ibland kan man helt enkelt inte hjälpa att man har mycket roligare än vad alla andra har. Förmodligen önskar SVTs reportrar egentligen att de vore som oss (roliga, smarta och coola).
Pressrummet får fyra av fem rebeller
Maten
Maten är festival-enligt dyr och tråkig. Vi golvas inte av någonting matväg, men lyckas under dag två vara bland de första hundrafemtio besökarna som köper mat hos Pica Deli - vilket resulterar i en exklusiv och enligt 2020 trendig Picadeli-solhatt. Att dela på en pizza funkar men är man riktigt hungrig efter timmar av hoppande (eller i vårt fall, skrivande) mättar det ändå inte hundraprocentigt.
Man lämnar food trucksen och mattälten frågandes "Hur fan har man råd me det här", googlande "hur fan tar man SMS-Lån", och förutspående “2027 kommer klarna ha ett tält för på-plats-lån, bredvid den som vanligt livsfarligt varma Linnéscenen.”
Maten får två av fem rebeller
Solhatten får fem av fem rebeller
Nej, det hjälper inte! - Recension av Veronica Maggio.
Veronica Maggio på "Level Up"
“Ah jag röstade rött, hjälper det ens?”
Well, jag kan bekräfta för Veronica att, det hjälper inte särskilt mycket. Sedan den allmänna rösträtten infördes har Sverige till och från testat att rösta rött, men uppenbarligen hjälper det inte. De "röda" socialdemokraterna sålde ut Sverige under 90-talet, och skickade in oss i USAs krigsallians Nato för bara några år sedan. Exempel på hur de framröstade "röda" riksdagspolitikerna förstört livet för oss unga arbetare kryllar det av.
Rent artistiskt och konsertmässigt skiner Veronica Maggio som vanligt. Jag tycker typ att hon är coolare än någonsin. Scenen och publiken är hennes; finns det en enda person i Sverige som inte kan sjunga och hoppa med i "Välkommen in" eller "Jag kommer"? Generationer av ungdomar enas under Maggio i ett nostalgiskt drömmande bort från kapitalismens gråa vardag med jobb och skola till befrielsen på hemmafesten.
Maggios pianist (keyboardist?) hade även ett Kuffiyahmönstrat hårband, de politiska gesterna under Way out wests headliner-spelningar är små och nästintill svåra att urskilja men ibland dyker de upp mitt i vimlet. Det var iallafall kul att höra en hel publik med vanliga festivalbesökare fråga sig ifall det "ens hjälper att rösta rött".
Veronica Maggio får fyra av fem rebeller.
