Individuell ”empowerment” eller kollektiv frigörelse?

Ett exempel på detta är hur man anammat begreppet “swerf”, som står för “sex work exclusionary radical feminist” och tar sitt avstamp i begreppet, “terf”, “trans-exclusionary radical feminist”. Ett begrepp som i sin tur från början är sprunget ur det faktum att det inom radikalfeminismen existerar grupper och personer som inte vill se transkvinnor som sina systrar. Där “terf” är en användbar term för att benämna en viss grupp och deras politik så tycks “swerf” desto sämre för det. Termen slängs runt vitt och brett för att stämpla allt motstånd mot prostitution som illvilja mot de utsatta, det vill säga dem som säljer, främst kvinnor. Det här tycks efterlikna tidigare diskurser där feministiskt motstånd mot prostitution försökt framställas som puritanskt. Där “terf” åsyftar människor och organisationer som vill utestänga människor från systraskap på grund av deras existens så tycks inte “swerf” åsyfta alls det samma. Det handlar istället om att kunna måla upp feminister och organisationer, en viss typ av politik, som exkluderande när den inte är det. Att ställa sig emot prostitution handlar inte om att vilja kränka prostituerade eller deras upplevelser, det är istället ett ställningstagande gentemot ett av de grövsta uttrycken för kvinnohat i vårt samhälle: mäns tro att de har rätt att köpa sig till kvinnors kroppar och deras samtycke.

De som svänger sig med begreppet “swerf” vill ofta mena att det är vänster. De vill också mena att de har sina åsikter för att de ställer sig på de prostituerades sida, till skillnad från svensk lagstiftning och prostitutionsmotståndare. De menar att en legalisering av prostitution skulle minska stigmat för de prostituerade och möjliggöra en reglering av branschen. Alla i prostitution är inte traffickingoffer, men en legalisering av sexköp åtgärdar inte trafficking, det är istället så att trafficking oftast är ett än större problem i de länder där sexköp är legaliserat. En normalisering och reglering löser inte heller det grundläggande problemet med prostitution eller gör den säkrare, eftersom problemet i sig är att köparna inte ser de prostituerade som människor jämställda dem själva, om de gjorde det så skulle de inte köpa.

På argumenten om legalisering följer också att förespråkarna menar att majoriteten av de prostituerade har valt detta själva och att det är ofeministiskt att motsätta sig deras val, det är att omyndigförklara vuxna kvinnor. Mot detta kan man ställa hur det finns en trend t.ex. nu under coronapandemin i Sverige av att kvinnor som tidigare lyckats ta sig ur prostitution tvingats tillbaka in i den när de blivit av med sin anställning på grund av pandemin. I USA kan man se hur kvinnor värvas in att bli “creators” på OnlyFans, en tjänst som för det mesta används för försäljning av nakenbilder och olika former av hemmagjord pornografi, genom snack om att man kan tjäna pengar för att betala av t.ex. dyra vårdräkningar, skola eller tjäna pengar när vanligt arbete är svårt att hitta under pandemin. Antalet “creators” på sidan har ökat lavinartat under pandemin, så även efterfrågan på pornografi. Att folk går med efter tips från andra på det här sättet kanske även det i sin tur verkar oskyldigt, men hemsidan hade i alla fall fram till förra året ett program där den som värvat någon genom sin värvningslänk fick en beskärd del av den värvades intäkter. Detta användes av OnlyFans för att få influencers att värva folk till sidan. Detta ger incitament att framställa pornografiproduktionen som glamorös eller i alla fall som ett säkert och bra sätt att tjäna mycket pengar på snabbt, genom vad influencers själva lägger upp som del av sin värvningskampanj så döljs även till viss del sidans karaktär. För bara några år sen så gjorde sugardating sidor i Sverige reklam direkt riktad mot unga kvinnor, främst studenter, helt offentligt. Sidor där främst unga kvinnor ska sättas i kontakt med äldre mer bemedlade män för “umgänge” i utbyte mot gåvor och pengar. Att döpa om prostitutionen på det här sättet kan ses som ett sätt att försöka öppna upp unga kvinnor för den. Det är inte sex i utbyte mot pengar eller gåvor, det är “umgänge”, det är “sugardating”. Sidorna och torskarna vänder sig till ekonomiskt svaga och de lirkar genom omskrivningar. De försöker få dem här överenskommelserna att framstå som riktiga förhållanden, de lovar stora pengar, fina gåvor och ett lätt sätt att tjäna dem.

Det är uppenbart att det finns en koppling mellan ekonomisk utsatthet och prostitution och pornografi. För prostitution är inte bara en kvinnofråga utan också en klassfråga. En hel del kvinnor kommer tack vare sin ekonomiska situation aldrig riskera att tvingas prostituera sig. Med detta menar vi inte att den ekonomiska utsattheten är den ensamt bakomliggande faktorn, för om det är någonting som är säkert så är det att efterfrågan från torskar, från män, är själva motorn. Men kvinnokampen och klasskampen är sammanbundna. Liksom att kvinnohatet och objektifieringen av kvinnor i samhället behöver bekämpas så måste alla kvinnor garanteras ekonomisk trygghet. Något som inte är möjligt inom kapitalismens ramar. Legalisering gör inte något av det här, utan snarare så normaliseras de patriarkala uttrycken och kapitalismen utsätter fler kvinnor för prostitution.

Vi menar dock inte att lagstiftningar inte är viktiga, för det är dem. Den svenska lagstiftningen har tagit sitt avstamp i forskning kring prostitution och sexhandel, samt i samhälleliga maktrelationer. Att förbjuda sexköp och straffa torskarna skapar en normerande syn på att det är just männen som köper som begår en brottslig handling och en kränkning gentemot kvinnor. Att den sortens lag har en avskräckande effekt kan man tyvärr se genom att det är så att 80 procent av svenskarna som köper sex gör det utanför landets gränser. Den svenska lagen saknar både den kriminalisering av sexköp utomlands, som finns i Norge, och det sociala och ekonomiska skydd som Frankrike implementerat. Där hjälps kvinnor som utsatts för trafficking genom uppehållstillstånd och de som utsatts för prostitution genom ekonomisk hjälp. Att utvisa traffickingoffer placerar dem tillbaka i situationen där problemet uppstod och tar ifrån dem i stort sett alla möjligheter till stöd, både psykiskt och socialt.

I dagens nyliberala samhälle finns det ett motstånd till att vara ett offer. Offer framställs som svaga människor som inte klarar av att göra motstånd. Men sanningen är att vi inte kan välja bort själva att vara offer för strukturer, varken patriarkala eller ekonomiska och att offren för dessa varje dag gör motstånd mot dem. Problemet är dock systematiskt och kan inte lösas genom att man ser till vad som är “empowering” för individen. Diskussionen förvillas bort från systemkritik till att handla om enskilda personers handlingar. Men de feminister som vänder sig mot prostitution och pornografi vänder sig inte mot de utsatta, det är förövarna som man vill avskaffa tillsammans med de strukturer som tillåter utsattheten.