Under julhelgen 2025 mördades två kvinnor. Min första reaktion var vad jag förutsätter är den normala reaktionen, ilska över det tragiska som hänt, men för våra politiker presenterade sig en utmärkt möjlighet för att plocka lite billiga poäng precis innan valrörelserna påbörjas. I Stockholm hölls en demonstration den andra januari, arrangerad av Unizon som är en paraplyorganisation för svenska kvinnojourer, tjejjourer och ungdomsjourer. Under demonstrationen talade företrädare för båda våra politiska block, Socialdemokraterna och Moderaterna. För sossarna talade Åsa Westlund som är ordförande för Socialdemokraterna i Stockholm medan Moderaterna slog på stora trumman och skickade fram justitieminister Gunnar Strömmer.
Under sin tid som minister har Strömmer bland annat infört den sk. tillståndsplikten, som innebär att skyddade boenden nu måste ha tillstånd från IVO (Inspektionen för vård & omsorg) för att få bedriva sin verksamhet. Från IVO ställs ett antal krav på verksamheten, som att föreståndaren måste vara högskoleutbildad inom socialtjänstlagen, och bemanningskrav, vilket det ideella arbete, som många jourer förlitar sig på, inte räknas till. Tillståndsplikten är förödande för många ideellt drivna skyddade boenden, eftersom de realistiskt sett inte kan leva upp till de hårda kraven från IVO. Flera ideellt drivna jourer och boenden har behövt stänga ner, vilket gör det svårare för våldsutsatta kvinnor och barn att få hjälp. är det verkligen Sveriges justitieminister, vars regering fick igenom tillståndsplikten, som borde få tala på en demonstration som skulle “hedra de kvinnor som inte längre är med oss”?
Det är inte bara Gunnar Strömmer som endast använder patriarkalt våld som reklam för sig själv och sin politik. När Sverigedemokraterna och deras tillhörande mediakanaler talar om mäns våld mot kvinnor handlar det oftast om att måla upp det som ett invandringsproblem. Man lyfter i första hand upp gärningsmännens hudfärg, och ignorerar vita mäns våld. Återigen förminskar man våldet från ett systematiskt problem till rasistisk smörja om etnicitet och kultur. Våldet tillåts inte vara ett samhällsproblem, utan förvandlas till en möjlighet att plocka politiska poäng och fortsätta sprida rädsla och splittring.
Även statsminister Ulf Kristersson är världsvan när det kommer till att betrakta mäns våld mot kvinnor som inget mer än en talespunkt inför valet. I början av året presenterade Kristersson en nollvision och förkunnade att han ska bekämpa mäns våld mot kvinnor, hur då kan man fråga sig? Ulf tänker sig som vanligt repressiva åtgärder i första hand, planen är att angripa våldet när det redan hänt, likt hela riksdagens lösningar på gängkriminaliteten. När regeringen presenterar en nollvision med straffrättsliga åtgärder och mer resurser till polisen som prioritet förminskar man problemet och omvandlar återigen ett systemfel till ett par onda människor som måste buras in, och hela riksdagen klappar takten.
För det är inte bara vårt blåbruna politiska block som reducerar våldet till enstaka gärningsman, och använder det för att plocka politiska poäng. Socialdemokraterna och deras tillhörande stödpartier håller gärna med i högerns idéer om hur våldet ska bekämpas (återigen, precis som i frågan om gängkriminaliteten). De lyfter också fram repressiva åtgärder som prioritet nummer ett, fler poliser, fler fängelseplatser och längre prövotider framför att erkänna patriarkatet som boven i dramat. Sossarna dansar återigen efter pipan och erkänner hårdare straff som den enhetliga lösningen, de följer hellre den repressiva politiken än att utmana de strukturer som ligger bakom våldet. Konsensus råder i riksdagens kammare. Vare sig det gäller mäns våld mot kvinnor eller ökande gängkriminalitet i våra mest utsatta områden så är riksdagens lösning på våld, mer våld.
Det är som att politikerna vill mena att mäns våld mot kvinnor handlar om ett par stycken män, som alla måste buras in EFTER att de begått en våldshandling, och då har man löst problemet. Ingen vågar prata om patriarkatets inneboende ojämlikhet, ingen vågar erkänna att det enda sättet för oss kvinnor och tjejer att frigöra oss förtrycket och våldet, är att höja våra röster och frigöra oss från det system som förtrycket grundar sig i.
