Sök på RKU.nu

Vi i det kommunistiska ungdomsförbundet tar ingenting för givet. Det är en stor uppgift vi tagit oss an, att skola och organisera arbetarklassen i en revolutionär kamp mot det kapitalistiska samhället. För att i dess ställe kunna bygga upp ett nytt och jämlikt socialistiskt samhälle. Det är en krävande kamp, speciellt i reaktionära tider som dessa då högerpopulister vinner val och arbetarklassen är splittrad och svår att organisera. I detta läge är det viktigt att vi fokuserar på och aktivt arbetar med vårt främsta vapen i kampen; vår organisation.

Nu är Natoanslutningen tillslut färdig. Ulf Kristersson har under Bidens “State of the union”-tal fått ställa sig upp, som när en stolt pappa pekar ut sin son i publiken. Med pompa och ståt har den svenska flaggan hissats utanför Natos högkvarter i Bryssel, och Natoflaggan utanför riksdagen och vid Karlbergs slott. Säkerligen på flera andra platser runtom i landet också.

Året för RKU:s bildande 1994 var också året för omröstningen om svenskt inträde i EU, vilket på en gång kastade det unga förbundet in i ett politiskt arbete där man kampanjade hårt för nej-sidan.

Klimatkrisen har skärpts och allvaret blir allt mer oundvikligt. Det är därför inte konstigt att vi i ungefär två års tid har sett en stor ungdomsrörelse för att stoppa klimatkrisen. Enorma demonstrationer och regelbundna aktiviteter har spridit sig över jorden. Detta är bra och nödvändigt. Skol- och arbetarungdomen lär sig politisk aktivism och vi får demonstrationsvana. Men vad är rörelsens innehåll, vad är dess riktning? Med endast ett fåtal undantag är detta en helt lös rörelse där vi finner krav på att “politikerna ska lyssna forskningen”.

Principprogram antaget av Revolutionär Kommunistisk Ungdoms sextonde kongress, maj 2023.

Emelie McBay, medlem i RKU:s centralstyrelses propaganda utskottet, skriver om den svenska Natoprocessen. Hon skriver om Vänsterpartiets krypande, om den dödfödda förhoppningen att Erdogan ska sätta stop för den och att det finns en större bov i dramat.

Arvid Taawo, RKU:s arbetsplatspolitiska sekreterare och medlem i propaganda utskottet, skriver om sin kärlek till förlaget Proletärkultur. Han skriver om historian, litteraturen och att du är en del av den.

Under den kapitalistiska världsordningen är stora samhälleliga kriser något vi får vänja oss vid. Vi ser hur länder dukar under för naturkatastrofer, en följd av kapitalismens klimatförändringar och detta nyliberala tidevarvs undermåliga krisberedskap. Speciellt här i Sverige där sommarens skogsbränder orsakade enorma skador som lätt hade kunnat stoppas om det inte var för utförsäljningen av bland annat brandflygplan.

Vi har nog alla hört hur ekonomer och opinionsbildare pratar överlag om den kommande lågkonjunkturen och att nästa kris kommer bli värre än krisen 2008. Det finns inget att sia om att industri- och finanskapitalet kommer ha ett elände framför sig ifall en finanskrasch skulle bli närstående. Vi kommunister vet att det som räddade kapitalet efter den stora depressionen på 30-talet var det förödande världskriget som jämnade större delarna av Europa med marken, vilket skapade en grogrund att bygga upp länderna och att investera kapital var inte någon konst.

I söndagens Agenda-debatt med riksdagspartiernas ledare var ett av huvudämnena gängkriminalitet. Det är ett konstigt ämne att sätta så högt upp på den politiska dagordningen, vem är inte mot tung organiserad brottslighet? Istället för anordna tävlingar i vem som kan fördöma starkast önskar man att Agendas redaktion gått djupare och valt att reda i segregationen på ett mer systematiskt plan.