Ibland får en höra antifeminister klaga under kvinnodagen att det borde finnas en dag för män också. Inte bara är det här påståendet otroligt fånigt, eftersom det endast är ett uttryck för att de anser att en enda dag när kvinnofrågor hamnar i fokus i samhället är en dag för mycket, utan det är också falskt.
Det finns faktiskt redan: den internationella mansdagen 19 november. Den ses vanligtvis i Sverige som någon sorts motsvarighet till den internationella kvinnodagen, men till skillnad från kvinnodagen som startades för 110 år sen av kommunisten Clara Zetkin som en kampdag för arbetarkvinnor så fyller internationella mansdagen bara 21 år och startades av en professor för att sprida uppmärksamhet kring mansfrågor. Liksom att många inte känner till att dagen finns så är dess syfte även oklart för många. Men detta är inte konstigt då vad som uttalat är syftet med dagen, att bland annat upplysa om mäns hälsa och främja jämställdhet, ofta skiljer sig mycket från vad de uttalade mansrättsaktivister gör av dagen och med dessa frågor. Men låt oss återkomma till detta och först belysa ett viktigt begrepp: patriarkatet.
När folk generellt tänker på patriarkatet och hur det påverkar samhället tänker nog de flesta på fenomen som sexism, våld mot kvinnor, löneskillnader, pornografi, våldtäkt och ofredande eller andra former av kvinnoförtryck. Patriarkatet brukar ju efterallt ändå definieras som ett samhällssystem där män har makten och kvinnor är underordnade. Men är detta verkligen allt vad patriarkatet medför? Patriarkatets inverkan på samhället är mer komplext än så och påverkar alla. Men om alla påverkas höjer det frågan hur det påverkar män. Är påverkan endast positiv eller kan det även vara negativt för dem? Om män påverkas negativt betyder det att även dem är förtryckta av patriarkatet? Tjänar män på feminismen?
För att kunna svara på dessa frågor kan vi först behöva få en bättre förståelse om hur patriarkatet kom till egentligen. För detta behöver vi använda oss av historiematerialismen som förklarar samhällsutvecklingen genom människans historia. I urkommunismen, eller det ursprungliga mänskliga samhället när vi levde i små kollektiva stammar, så levde alla individer på ett jämlikt sätt. Det var i och med de första jordbrukssamhällets uppkomst, och därmed överskottet som gav upphov till privategendom, som det blev gynnsamt för männen att kontrollera kvinnors sexualitet för att därigenom kunna fastställa sina arvingar eftersom männen också kontrollerade egendomen. Patriarkatet uppstod alltså tillsammans med det första klassamhället, men det innebär tyvärr inte att det automatiskt skulle falla om de materiella förutsättningarna för det försvinner. Patriarkatet är även inbakat i vår tankevärld och eftersom vi alla uppfostrats under det så kan vi inte fly undan det, endast försöka avlära oss det vi fostrats in i. Ett exempel på det här är hur så kallat manliga egenskaper är högre värderade än kvinnliga, där kvinnliga egenskaper fastställs utifrån vad som ses som omanligt i ett slags binärt motsatsförhållande. Där den traditionella kvinnliga könsrollen ska vara vårdande och omtänksam så ska män vara stoiska och tuffa. Mycket av det som brukar beskrivas som manligt är egenskaper och betéenden som både skadar och förhindrar verkligt nära relationer, självkännedom och kamratskap.
I ljuset av detta kom mansrörelsen på 70-talet att lyfta den negativa inverkan som könsroller har inte bara på kvinnor utan också på män. De strävade efter en modernisering av mansrollen där de menade att män skulle bli fria genom att kunna uttrycka sina känslor, tala om dem med varandra och ta sig an andra delar av t.ex. föräldraskapet än vad tidigare generationer av män gjort. Män skulle få vara sårbara, empatiska och få vara intima. Denna inställning tynade dock bort under det motstånd den mötte och rörelsen gled allt mer över mot att istället vilja komplettera mansrollen. Rädslan över att betraktas som omanlig eller homosexuell var för stor, kanske lite ironiskt med tanke på att den rädslan måste ses som grundad i just de negativa aspekterna av manlighet.
Idag, eller i alla fall under 2010-talet, har mansrättsaktivismen gjort en återkomst, denna gång oftast som ett sätt att fäkta bort feminism genom att påpeka att “män lider också!”. Detta genom att t.ex. lyfta fram självmordstal och psykisk ohälsa och ibland även försöka skylla dessa saker på just feminismen, att könsrollerna suddas ut och att män skulle göras överflödiga i samhället. Just de frågorna har säkerligen mer att göra med det mansrörelsen lyft långt tidigare, att män genom sin könsroll inte tillåts riktig intimitet eller sårbarhet, för vi vet alla att en stor risk med psykisk ohälsa är att sakna stöd. Vidare så lyfter den sortens mansrättsaktivister också ofta att män är mer utsatta för misshandel än kvinnor statistiskt sett. Det stämmer, men det är nästan uteslutande män som är förövare i våldssituationer oavsett om offren är män eller kvinnor. Problemet är då uppenbarligen inte feminismen, eller kvinnor, utan männen själva.
Visst att kvinnor själva kan hjälpa till att upprätthålla och ge uttryck för patriarkatet genom t.ex. internaliserat kvinnohat eller motstånd mot förändring av könsroller. Men det är män som står för majoriteten av kvinnoförtrycket och det är även dem som tjänar på det och därigenom också på att upprätthålla samma könsroller som också slår tillbaka mot män. Trots det så har män motstridiga intressen till könsrollerna, kanske oftast undermedvetet, eftersom även de påverkas negativt av könsrollerna och det de medför. Men är detta ett verkligt förtryck? Eftersom mäns mänskliga behov uppenbarligen inte tillgodoses inom den könsordning vi lever under så kanske det inte spelar så stor roll. Män har ett dolt intresse av att avskaffa patriarkatet eftersom det inte tillåter dem att fullt ut leva som människor eftersom de tvingas förneka delar av sig själva. Vill män på riktigt åtgärda de problemen så kallade mansrättsaktivister pekar på så kanske lösningen inte är att klamra sig fast vid en schablon av vad en man är utan att istället försöka vara en hel människa, med allt det innebär. Vi menar inte att detta kan liknas vid det förtryck kvinnor lever under i patriarkatet, men problemen vi nämnt existerar ändå. Det viktiga är att inse att män måste kämpa mot patriarkatet vid sidan av sina systrar och kamrater, eftersom alla skulle vinna på att fullt ut få leva som människor utan könets begränsningar. För att det ska ske krävs att man medvetandegör sig, för den undermedvetna eller spontana reaktionen är inte nog. Män måste sträva efter jämlikhet och respekt både mot kvinnor och varandra - sträva efter att vara feminister för allas skull.
Kvinno- och Jämställdhetsutskottet
RKU:s centralstyrelse
